Translate

lördag 31 december 2011

Den hyperbrakycefale Erasmus av Rotterdam

Jag har nöjesläst en mycket underhållande bok, nämligen Kraniets kulturhistoria av Folke Henschen. En del passager är mer intressanta än andra. Jag ska därför ge ett smakprov från kapitlet Avvikelser i storlek och form: Abnorma kranieformer, s. 20:

"När Werthemann 1928 undersökte de jordiska kvarlevorna av Erasmus av Rotterdam, som dog i Basel 1536, 70 år gammal, överraskades han av 'det egenartade förhållandet mellan ansikts- och hjärnskallen', 'hjärnkapselns utomordentliga litenhet' och kraniets märkliga korthet [...]. Skallens kapacitet uppgick ej till mer än 1 255 cm3, en volym till vilken enligt Welckers beräkning skulle svara en hjärna på endast omkring 1 160 g, en anmärkningsvärt låg vikt, då den genomsnittliga hjä[r]nvikten hos europesika män enligt Marchand är 1 400 g. Kraniet var även ovanligt kort, dess bredd var faktiskt större än längden, en sådan skalle kallas hyperbrakycefal. Ansiktet var starkt asymmetriskt med en betydligt bredare högerhalva. Om man nu placerar in detta ranium i Holbeins bekanta vackra profilbild av Erasmus, visar det sig att det endast utfyller en tämligen liten, främre del av bilden. Då man vet att Erasmus var notoriskt fåfäng och att han aldrig visade sig utan sin karaktäristiska barett, kan den bristande överensstämmelsen mellan hans korta, lilla huvud och hans stora barett knappast förklaras på annat sätt än att han sökt dölja sin egendomliga korta och fula skalle genom att på något sätt stoppa upp baretten [...]. Det bör tilläggas, att Holbein d.y. var känd för sina utomordentligt naturtrogna porträtt."

Tyvärr är det hela för intressant för att vara sant - den undersökta skallen visade sig senare inte alls ha tillhört Erasmus av Rotterdam. Spekulationerna om Erasmus uppstoppade barett är alltså troligen grundlösa.

Ett citat av Erasmus själv passar bra: "Man's mind is so formed that it is far more susceptible to falsehood than to truth."

Källa:
Henschen, F. (1965). Kraniets kulturhistoria. Stockholm: Natur och Kultur.

fredag 30 december 2011

Spännande pärmfyllnad

Nog är det en vacker syn med felfria bokband, men det ger en extra dimension att få möjligheten att titta in bakom fasaden ibland...

Här har någon tidigare ägare eller föregångare varit framme och nyfiket tagit bort ett försättsblad i en volym för att se vad det är för brev som gömmer sig innanför det släta pergamentet kring bandet. En hel bunt med tysk makulatur från 1640-talet har använts i fyllnaden, men detta handskrivna brev är det enda man tydligt kan läsa.

Som en bonus sticker även små medeltida handskriftsfragment fram. De har använts i ryggbindningen.


Jag tycker att detta kan ge en bra bild av varför jag tycker att det är så spännande med bokband; inramningen av ett verk kan ha sin alldeles egna historia, som även berättar något om historien i stort.

Boken som fått denna inramning är Opvs metaphysicvm duobus libris universum hujus scientiæ systema comprehendens från 1636 av den tyske teologen Christoph Scheibler (1589-1653).

Petrus Caroli Undenius (född i Undenäs 1615) köpte denna bok i Riga 1643, och den har så småningom hamnat i samlingarna på Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

Foto: Helena Backman

fredag 16 december 2011

Upphittat inter folia


Inte utan att jag blir nyfiken på dessa uppenbarligen kloka voguler, ett för mig tidigare obekant folkslag. En kollega hittade denna lilla lapp som bokmärke i en 1700-talsbok en gång, och jag har sparat den bland liknande fynd. Själv tycker jag att bokmärken av detta slag gott kan få ligga kvar i sina böcker, om pappret och bläcket inte riskerar att orsaka någon skada på bokens sidor, eftersom de är en del av bokens historia. Eftersom jag känner igen handstilen på just den här lilla lappen, kan jag sluta mig till att den är från första delen av 1900-talet.

Även denna hand är bekant för mig, och jag kan därför placera den till början av 1800-talet. Kanske en minneslapp för att plocka fram en speciell bok ur den egna bibliotekssamlingen, eller en påminnelse om att söka den någon annanstans? Kanske en referens hämtad ur den bok den en gång legat i? Eller något helt annat?

Jag är tacksam över denna lättlästa och prydliga handstil, eftersom den ägts av en synnerligen flitig föregångare till mig på min arbetsplats. Jag möter den därför i många sammanhang.

Sådana här upphittade smålappar förlorar ofta sin betydelse då de hamnar utanför sitt sammanhang - nog för att man kan ana den bakomliggande viktiga betydelsen den en gång haft, men den har gått förlorad.

Av dessa små pappersexempel framgår tydligt den allt sämre kvaliteten i själva pappret - denna spröda lapp med sin skarpa uppmaning från 1900-tals mitt(?) är den som kommer att bevaras sämst över tid, medan den tidiga 1800-talspappret känns som alldeles nytt.

Ibland är det extra tydligt att man greppat något litet papper som legat nära till hands för att märka ut ett ställe i en bok, och sedan har det bara lämnats kvar där. Kanske detta enkla dokument legat som bokmärke sedan det år det daterats, 1790. Om det inte hamnat där, kan man undra om det funnits kvar till idag.

Och detta frusna ögonblick i tiden får år 1790 att inte kännas särskilt avlägset.


På en tidigare arbetsplats hittade jag en gång en liten lapp instucken i en bok. En man hade sprättat boken på 1940-talet för att kunna läsa den, och han konstaterade på sitt efterlämnade meddelande att han antagligen skulle vara den enda som skulle läsa just detta exemplar. Jag lade naturligtvis till en egen daterad notering på lappen och lät den ligga kvar. Kanske ytterligare någon kommer att stöta på den, vem vet?

Vissa upphittade smålappar kan jag fastna mer för än andra, varför kanske jag inte riktigt kan sätta fingret på...

fredag 9 december 2011

Fantastiska målningar


Jag har hittat ännu en konstbok som ger mig rysningar av välbehag: The Trick med bilder av Carl Hammoud. Det är just målningarna i den första delen av boken som jag tycker är helt oemotståndliga.

The Trick utgavs av Göteborgs konstmuseum i samband med konstnärens utställning Polygraph som turnerade under 2010 och 2011 i Göteborg, Malmö och Kalmar. Jag inser att jag missat något.

För fler bilder rekommenderar jag varmt ett besök på Carl Hammouds egen hemsida: carlhammoud.com

torsdag 8 december 2011

En astronom i Skara

Jag börjar tro att jag upptäckt Skara så där en tvåhundra år för sent. Det hade varit spännande att få se det lilla observatorium som Anders Falck lät bygga åt sig här.

Anders Falck (1740-1796) arbetade en stor del av sitt liv som lärare i Skara. Efter studier i Uppsala arbetade han dock först flera år som informator, bland annat övertog han 1768 Carl L. Kämpes tjänst på Kaflås. Tillsammans med sina elever företog han resor ned på kontinenten. På 1770-talet återvände han till Skara som lärare, där han förblev till sin död.

Eftervärlden minns honom nog främst som yngre bror till Johan Peter Falck (1732-1774), den välkände Linnélärljungen.

Han tycks ha haft en tungsint personlighet, och Olle Bergquist skriver om honom: "Om än inte lika svårt som brodern Johan Peter var Anders Falck ansatt av hypokondri, denna 1700-talets egendomligt spridda modesjuka, och hans sista år synes ha varit ganska förmörkade."

Observatoriebyggnaden har sin egna historia. Anders Falck verkade först för att genomföra en påbyggnad på konsistoriebyggnaden i Skara, för att man härifrån skulle kunna göra astronomiska observationer. Men det fanns inga pengar att bygga för, och det var osäkert om taket skulle klara av en påbyggnad.

I slutet av 1780-talet lät då Falck själv uppföra ett observatorium på sin egen tomt på Rådhusgatan. Han fyllde det med sina astronomiska instrument, och hans observationer publicerades av Kungl. Vetenskapsakademien.
Vid Falcks död donerades observatoriet med alla dess inventarier till gymnasiet i Skara. Från denna tid finns en förteckning över de kartor, tuber och instrument som Falck lämnade efter sig. Skolan fortsatte använda observatoriet, och köpte även in lite mer utrustning. In på 1830-talet utfördes tydligen observationer här, trots att huset blivit kringväxt av höga träd.

Men på 1840-talet bedömdes det för dyrt för gymnasiet att underhålla byggnaden, som då slutat användas som observatorium. Huset såldes.

Under byggnadens sista tid i brukbart skick fick det tjäna som bibliotek åt domprosten Jonas Torins stora boksamling, en värdig avslutning för en byggnad i kunskapens tjänst.

Efter 1850-talets mitt stod observariet öde tills dess det revs på 1870-talet.

Litteratur:

Bergquist, O. (1966). Anders Falcks brev till Petersburg. Lychnos, 1965/1966, 123-158.
Welin, S. (1943). Astronomiskt observatorium i Skara. Skaradjäknen, 1943:2, 5-14

Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

onsdag 7 december 2011

Linköpings stadsbibliotek


Har återigen befunnit mig på ett bibliotek utanför mitt eget närområde, denna gång Linköpings stadsbibliotek. Efter den katastrofala biblioteksbranden i Linköping 1996 byggdes en ny byggnad upp där det gamla stod. Endast en liten rest av den gamla byggnaden står fortfarande kvar, hopbyggt med resten av det nya bibliotekshuset.

Biblioteket är luftigt och stort, takhöjden imponerande. Att se ned på entréplanets golv med tättpackade bokhyllor är som att se ned på ett myllrande torg.

Nere under golvplanet gömmer sig en fantastisk utställning, som ett kuriosakabinett med föremål och konst ur bibliotekets samlingar. Där känner jag mig som hemma!

måndag 28 november 2011

Återigen en vacker bok...

Mot mitten och försvinnandet / David Svensson, [text: Judith Hoos Fox]

Har återigen fått en riktigt fin bok i min hand, denna gång med bilder av collage och bokblad av konstnären David Svensson, utgiven på Kalejdoskops förlag 2010. Se exempel ur boken på David Svenssons egna sidor: Mot mitten och försvinnandet.
Det är i sådana här sammanhang som jag verkligen uppskattar ett vackert tryck i en modern bok. "Känslan" i pappret når ända fram.

Jag citerar några rader ur den sparsamma text som presenterar bilderna: "Böckernas liv avspeglas i de här ömtåliga sidorna. Boken är mediet som överför en historia, och den tomma sidan är egentligen inte alls tom. Historians ram bildar också en historia."
Så sant, så sant...

Historiska uniformer, del 2


Intressant nog avbildas de franska trupperna som enda grupp inne i en till synes klassisk, europeisk stadsmiljö. De utgör de trupper som framställs som mest civiliserade, medan de övriga återfinns i en neutral fältmiljö.

Denna civiliserade framställning av fransmännen kan jämföras med den mer vilda bilden av kosackerna. Deras vida byxor skiljer sig markant från de europeriska truppernas för tiden mer tighta mode, frisyrer, mustascher och skägg likaså. Vi har väl kvar samma bild av kosacker än idag från film och litteratur.

Förutom förekomsten av något kiltliknande plagg - man kan undra om de engelska trupperna verkligen såg ut så här, eller om illustratören låtit fantasin flöda en aning - uppvisar engelsmännen tydligast det då rådande polisongmodet. Alltför sällan ser man sådant idag.





Bilderna är hämtade ur:
Ljunggren, C. J. (1855). Minnes-anteckningar under 1813 och 1814 årens kampagner uti Tyskland och Norge. Stockholm: Bonnier.

Foto: Helena Backman

torsdag 17 november 2011

Historiska uniformer, del 1

Trots att det är något så fasansfullt som krig som denna bok handlar om, kan jag inte låta bli att att njuta av de vackra, kolorerade bilderna som visar de olika nationaliteternas uniformer i fält. Jag tycker att det finns så många fina avbildningar bland de 14 plancher som ingår i denna skrift, att jag delar upp dem i två omgångar.

Detta första inlägg visar bilder på de svenska soldaterna så som man får förmoda att de tedde sig i fält i början av 1800-talet. Det är mycket gult och blått, och så de imponerande huvudbonaderna av olika slag.

För att se svenska historiska uniformer på riktigt får man bege sig till något av alla de militärhistoriska museer som finns runt om i Sverige. Armémuseum i Stockholm är självskrivet, på närmare håll för min egen del ligger Garnisonsmuseet i Skövde.

I nästa inlägg tänkte jag lägga upp bilder på utländska uniformer - kilt utlovas.



Bilderna är hämtade ur:
Ljunggren, C. J. (1855). Minnes-anteckningar under 1813 och 1814 årens kampagner uti Tyskland och Norge. Stockholm: Bonnier.

Mer att läsa om svensk historisk uniform:
Leismark, A. (2008). Knäpp knappen! Om svenska arméns uniformsknappar. Strängnäs : Krutrök media
Olsson, S. (2011). Svenska arméns uniformer 1875-2000. Stockholm: Medström.



Foto: Helena Backman

söndag 13 november 2011

Det antika Capitolium


I en äldre bok om romersk historia hittade jag denna gravyr, en översiktsbild som visar hur det gamla Capitolium tedde sig ur fågelperspektiv. Vanliga kartor i all ära, men dessa vanliga stiliserade framställningar som är tänkta att ge betraktaren en visuell uppfattning om hur en plats eller en ort sett ut - eller fortfarande ser ut - tilltalar mig mycket.

Google maps har tagit detta till ytterligare en nivå med sin street-view. Jag är nyfiken på hur ofta bilderna i denna street-view kommer att uppdateras, eller om dessa så småningom kommer framstå lika frusna i tiden som denna gravyr.

torsdag 3 november 2011

Kända alkemister

Johann Konrad Dippel (1673-1734) föddes på slottet Frankenstein nära Darmstadt i Tyskland. Han var en tysk pietist, alkemist och läkare, och tillbringade några år i Sverige, där Emanuel Swedenborg var en av hans anhängare för en tid. Till slut föll han emellertid i onåd och blev förvisad tillbaka till Tyskland.

Som alkemist och läkare lyckades han framställa ett för medicinskt bruk betydelsefullt stimulantia för nervsystemet som gick under namnet "Dippels olja" och användes som ett antihysteriskt och krampstillande medel.

Med tiden isolerade han sig alltmer och hängav sig åt sina experiment i sitt laboratorium i Wittgenstein. Under denna tid blev han anklagad för gravskändning och för att ha experimenterat med döda kroppar. Eftersom han hade kopplingar till slottet Frankenstein, har det i modern tid gissats att han varit en förebild för Mary Wollstonecraft Shelleys monsterskapare Victor Frankenstein, men detta är högst osäkert.

Hans liv verkar innehållsrikt nog för att kunna ligga till grund för en spännande bok även utan monster.

Nicolas Flamel (1330–1418) var en fransk skrivare som är känd för eftervärlden som alkemist, eftersom han var författaren bakom ett berömt verk om “de vises sten”. Enligt myten ska han ha även ha lyckats tillverka denna ”de vises sten” som omvandlar bly till guld, och livselixir som ska ha skänkt honom och hans fru odödlighet.

Han har också lämnat spår i skönlitteraturen och nämns bland annat i Victor Hugos Ringaren i Notre Dame, Umberto Ecos Foucaults pendel och Dan Browns Da Vinci-koden. Men idag är han kanske mest känd för att förekomma i J. K. Rowlings första bok, Harry Potter och de vises sten.

Mer att läsa om Dippel och Flamel finns här:
Johann Konrad Dippel, 1673–1734 / E. E. Aynsley and W. A. Campbell
A Detailed Biography of Nicolas Flamel / by Reginald Merton


Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

tisdag 1 november 2011

Album amicorum


En stambok, eller ett album amicorum ("vännernas bok") som det heter på andra håll, är en föregångare till dagens autografalbum. Företeelsen lär ha uppstått i Tyskland redan på 1500-talet, och det blev snart mode bland studenter i Europa att ha med sig en sådan bok på sina bildningsresor, eller då de flyttade mellan olika universitetsorter under sina studier.

Både lärare och studenter skrev hälsningar till varandra i dessa böcker, och idag berättar de om vilka personer som träffat vem ute i det lärda Europa.

Ibland finns även illustrationer med bland de skrivna bidragen, och här är några små exempel ur en av de stamböcker som informatorn Carl L. Kämpe hade med sig på sina resor i Europa under slutet av 1700-talet. Den mest kända illustrationen ur just denna stambok är en kolorerad teckning av Elias Martin som ni kan se här: Elias Martin i Kämpes stambok.

Stamböckerna utgör idag spännande källor till förhållandet mellan personer under denna tid - vilka som kände varandra, vilka som träffats, vem någon haft som lärare - som komplement till andra källor som matriklar och korrespondens.


Mer att läsa om denna och andra stamböcker i Skara:
Sallander, H. (1980). Stamböcker i Skara stifts- och landsbibliotek. Skara: Skara stifts- och landsbibliotek.

Foto: Helena Backman

torsdag 27 oktober 2011

Högskolebiblioteket i Borås



Högskolebiblioteket i Borås får stå som kontrast till de biblioteksmiljöer som jag brukar röra mig i, kommunbibliotek eller forskningsbibliotek med längre historia bakåt i tiden. Det moderna högskolebiblioteket är utformat för att passa studenternas behov, rader av datorer för tillgång till de digitala arkiven och arbete, grupprum och platser att sitta på. Biblioteket är i första hand en byggnad med rum för studenten, inte ett böckernas hem, och de böcker som finns där är aktuella och relevanta för studierna.
Här finns en påtaglig avsaknad av distraktioner. Studier bör uppenbarligen inte vara några lustfyllda nöjen. Effektivitet råder.

Jag har lånat en hel del litteratur här, och inser att bibliotekslokalerna fyller sin funktion väl. Av de stora mängder studenter som sitter och arbetar på plats var gång jag befunnit mig här, förstår jag att det är ett populärt ställe.

Jag låter mina bilder tala för hur jag uppfattar lokalerna - en smula drömska och främmande.

Foto: Helena Backman

måndag 24 oktober 2011

Porträtt av vetenskapsmän

I Porträttsamlingen i Skara finns en stor mängd mezzotintgravyrer. Mina favoriter bland dessa är utförda av olika medlemmar i den tyska familjen Haid, där flera skickliga gravörer återfinns under 1700-talet.

Jag är mycket förtjust i de porträtt som omger sina modeller med klara tecken, så att man genast förstår inom vilka fält de verkat. I porträttsamlingen kan man stöta på dessa i stor mängd, och jag visar som exempel här några imponerande herrar som avbildats med instrument år de fält inom vilka de skördat sina lagrar. Det tycks inte alls vara lika angeläget idag, vilket jag tycker är tråkigt.

Här återfinns Georg Wolfgang Krafft (ca. 1701-1754), som var verksam som professor i matematik och teoretisk och experimentell fysik. Han var också den första föreståndaren för det astronomiska observatoriet i Tübingen som byggdes 1752.

Hans son Wolfgang Ludwig Krafft följde i hans fotspår och blev astronom.

I samlingen finns också Samuel Christian Hollmann (1696-1787), naturvetare och filosof som verkade som professor i Göttingen.

Trots att han från början såg filosofin som sitt huvudsakliga ämne, var det främst inom naturvetenskapen han verkade. Han publicerade arbeten inom fysik och naturfilosofi, men forskade även inom anatomi, botanik och paleontologi. Mest tycks han ha ägnat sig åt meteorologiska observationer och utredningar, och barometern har därför fått utrymme på hans porträtt.

Jag kan avundas dessa herrar som levde under en tid då gränserna inte var lika hårt dragna mellan vetenskaperna, och där det inte var ovanligt att ägna sig åt flera olika fält. Idag är vi på gott och ont betydligt mer specialiserade, inte minst för att forskningsfälten blivit snudd på oöverskådliga även inom respektive ämne.

Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

torsdag 20 oktober 2011

A case study of a collector's mind

Som omväxling ett tips på en alldeles nyutgiven bok - med fantastiska fotografier av ett italienskt palats på väg att förvandlas till något helt annat i sitt förfall. En riktig pärla!

The Island : a case study of a collector's mind / Hyun-Jin Kwak

Det var naturligtvis titeln som lockade mig att titta i den här boken med bilder av Hyun-Jin Kwak och texter av Magnus Bärtås och Gabriella Håkansson. Läs vad fotografen själv skriver på förlaget Revolver Publishings webbplats: The Island

måndag 17 oktober 2011

Man tager om man så hafva...

På begäran visar jag upp ett alldeles särskilt lappat häftesomslag. Det gäller pärmen till organisten Andreas Törns klaverbok från slutet av 1600-talet, som finns i Skara läroverks musikaliedeposition. När jag hade anledning att digitalisera just detta häfte, insåg jag att det nog var det mest sammansatta omslag jag åtminstone dittills sett, beroende på dess sönderfallande skick.

Pärmen består av makulatur i form av tryck, handskriven tabulatur och personliga brev, vilket gör det mycket tydligt att det är Törn själv som ligger bakom detta. På översta bilden syns främre pärmens insida, där några kraftiska, orgelbundna stygn håller ihop pappren i främre pärmen.

På nästa bild syns den bakre pärmen, som fallit sönder och delat sig genom åren. Där syns fragment av brev. Ett större brevfragment har använts som pärmfyllnad, men har fallit ur och ligger nu jämte häftet i sin kapsel.

Det här häftet berättar nog betydligt mer för oss om sin ägare, än vad det mest påkostade bokbandet ur ett privatbibliotek eller något väl valt exlibris skulle göra.

Själva nothandskriften innehåller klavertabulatur daterad mellan 1692 och 1698. Här finns både musik som spelats i kyrkan och till fest.

Första sidan med tabulatur i Andreas Törns klaverbok.



Törns klaverbok - och dess pärm - är nämnd i:

Rudén, J. O. (1976). Stormaktens 10 i topp. Svensk tidskrift för musikforskning, 1976(2), 25-52

Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

lördag 15 oktober 2011

Gäckande provenienser

Att följa böckers vandringar, hur de genom köp, gåva, stöld eller på annat sätt vandrat från hand till hand och tidvis varit del i ett bibliotek eller samling, tidvis någon annanstans, är spännande. Eftersom böcker även i dag ofta ses som respektingivande föremål, fulla av kunskap, något man inte gör sig av med så lätt, har böcker med hundratals år på nacken bevarats med självklarhet, liksom konst och andra värdefulla föremål, till skillnad från alla de andra alldagliga föremål vi omger oss med.

Då är det frustrerande när man ser att ägartillhörigheten, proveniensen, en gång varit tydligt utskriven, men sedan bortklippt, bortskrapad, bortriven eller som här, helt enkelt överstruken. I detta senare fall finns åtminstonde en chans att se vad som en gång stått tydligt, i detta fall namnet Ferdinand. Det är betydligt värre då hela bitar av titelbladet är bortskurna för att dölja en tidigare ägare.
Denna mycket medfarna bok tryckt 1605 gömmer säkert även på fler ledtrådar till sina tidigare ägare som inte jag kan tyda. Bandets utseende, med sin speciella pärmdekor i guld och spår av gröna knytband, kan kanske ge en idé om vilken samling den tillhört vid tiden för bindningen för den som sett liknande. Bakom bokstäverna P.P.v.S. gömmer sig kanske en för någon bekant person.

På nätet finns en del sammanställningar över tidigare bokägare, till exempel från Consortium for European Research Libraries:
Cerl.org

Ett samarbete svenska bibliotek och samlingar emellan just när det gäller provenienser vore ett fantastiskt hjälpmedel för att få mer kött på benen när det gäller historien bakom enskilda böckers resa genom tiden fram till nuet, eller bakom hur hela samlingar tillkommit och byggts upp genom åren. Jag har stora förhoppningar på att det pågående projektet ProBok ska ta oss en bit på väg och leda till ökad kunskap i arbetet för en bibliotekarie som jag, som inte har tillgång till stora mängder referensmaterial på plats, genom en ProBok-databas:
ProBok-projektet

Det kan alltså hända mycket spännande på detta område framöver.

Foto: Helena Backman

tisdag 11 oktober 2011

Anatomiska gravyrer

Thomas Bartholin (1619-1680) var en dansk läkare, matematiker och teolog som verkade under en tid då det gjordes stora framsteg inom det medicinska och anatomiska området.

Efter studier i teologi i Köpenhamn 1634 studerade han vid universiteten i Leiden, Paris, Montpellier och Padua, och blev medicine doktor i Basel 1645. Man kan tänka sig att han återvände till Danmark med de nyaste rönen inom anatomi och medicin. Tillbaka i Köpenhamn blev han professor först i matematik och sedan även anatomi.

Bartholin är idag mest känd för att vara en av dem som upptäckte människans lymfsystem. Han var nämligen samtida med Johannes Rudbeck d.ä. (1630-1702), och helt oberoende av varandra gjorde de båda samma upptäckt vid ungefär samma tid. Detta orsakade en strid dem emellan, där de bägge hävdade att de varit först. Till slut fastslogs att upptäckterna gjorts samtidigt, eller att Rudbeck möjligen varit något före, vilket gjorde att Rudbeck avgick med segern och äran.

Bartholin var upphovsman till flera böcker inom anatomins område, och en auktoritet inom området på sin tid. Denna oktav om drygt 300 sidor, Thomæ Bartholini Historiarum anatomicarum rariorum centuria I et II, en andra upplaga från 1654, tar upp fallstudier av ovanliga anatomiska fenomen. Några av nio graverade planschblad i boken illustrerar just dessa fall.

Jag fastnade omedelbart för illustrationen av en man med en parasitisk tvilling. Även om bilden av missbildningen är överdriven och förskönad, så tyckte jag ända att framställningen gjorts på ett överraskande värdigt sätt gentemot bäraren av sin outvecklade tvilling. Det är svårt att inte bli nyfiken på hur livet gestaltade sig för någon med en så pass iögonfallande avvikelse under 1600-talet. En snabb sökning i YouTube visar det översvallande intresset för parasitiska tvillingar på film. Skillnaden i framställning från 1600-talsgravyren är tyvärr ofta slående.

Bilden av den dödliga missbildningen sirenomelia är också tillrättalagd. Detta fenomen, där ett barn föds med sammanväxta ben som därför får likheten med en stjärtfenan på en fisk, kan ha legat bakom den folkliga tron att människor fått barn med sjöjungfrur. Det är dock en lika ovanlig missbildning som sammanväxta tvillingar, och verk som detta måste därför ha hjälpt till att sprida kunskap i medicinska kretsar om tillstånd som den vanlige läkaren annars inte skulle kunna få till sig.

Det är lätt att inse vad boktryck och illustrationer har gjort för läkarvetenskapen. Idag ligger anatomiska "uppslagsverk" i 3D på nätet i stället.



Foto: Helena Backman

måndag 10 oktober 2011

Inspirerande exlibris


Det finns redan så mycket skrivet om exlibris att det nog inte finns mycket mer att tillägga. Jag hade fingrarna i en liten exlibrissamling idag, och blir mycket sugen på att skaffa mig ett alldeles eget bokägarmärke. Då är det tråkigt att jag inte har något så där riktigt bildrikt namn som skulle kunna inspirera till något stiligt motiv - eller ett namn som ger associationer i en eller annan riktning, åtminstone.

Ett fantasieggande namn som Frankenstein torde klä de flesta exlibris, men nog är kombinationen med kemiska preparat speciellt klädsam. Men jag antar att ägaren till detta märke inte var ute efter att ge eftervärlden en aning om galen vetenskapsman? Eller var det just det han var?

Den kemiskt bevandrade kanske kan ge mer svar på den frågan, antingen genom att känna till personen eller få ledtrådar från etiketterna på laboratorieglasen. Det tycks finnas en firma i Tyskland med detta namn, men om det finns ett samband här har jag ingen aning om.
Eller ta ett namn som Fuchs, så att fuchsian får sin naturliga plats i ett exlibris. I den här snygga utformningen känns namnet perfekt för en bokägare.

Jag har inte letat upp några personer bakom just dessa exlibris, istället har jag helt och hållet ägnat mig åt att bara betrakta dem som små konstverk. Just nu ögnar jag igenom en fin privatsamling efter jobbet ibland. Det finns alldeles för mycket utforska i samlingarna och alldeles för lite tid.

Foto: Helena Backman

lördag 8 oktober 2011

Johannes Copp von Raumenthal

För en tid sedan stod jag av en tillfällighet med en volym ur Skaras samlingar i handen, där den på pärmen inpressade ägarbeteckningen var mycket bortnött, vilket fångade mitt intresse. Detta ledde mig in på doktor Johannes Copp von Raumenthals spännande livsöde och skingrade bibliotek.

Johannes Copp von Raumenthal (1487-1558) var läkare, astrolog och anhängare till Luther, och kom från Prag till Sverige 1555. Han tycks ha varit en spännande personlighet och de böcker som tillhört honom tyder på intressen inom vitt skilda fält, och han har bland annat skrivit en bok om astrolabiet. Walde skriver 1938: "Om Copp sålunda intellektuellt varit väl rustad, är det å andra sidan tydligt att han på det moraliska området haft svåra defekter, som säkerligen varit anledningen till att hans levnad kommit att löpa i mindre raka fåror. Jämte hans erotiska snedsprång synes det ha varit ett ekonomiskt lättsinne av stora dimensioner som fört honom på avvägar och fördärvat hans karaktär. Att han varit en markant personlighet med skarpa skuggor och dagrar, är odiskutabelt."

Otto Walde har funnit 10 volymer som tillhört Copps bibliotek. I de flesta fallen rör det sig om flera olika verk sammanbundna i ett och samma bokband. Så är även fallet med exemplaret i Skara. I mitten av bandets frampärm finns Copps vapen med inskriften Erb Iana Koppas z Ravmentalv, med linjer och blad omkring. Det bruna fårskinnsbandet har även haft gröna knytband. Längst upp på pärmen finns bokens första inbunda verks titel: Specvlvm lapidam, dvs. Speculum lapidum clarissimi artium et medicinae doctoris Camillli Leonardi Pinasurensis från 1533. Ytterligare sex verk finns inbundna, bland annat den tunna skriften Opusculum mire egregium de naturis et qualitatibus quatuor temporum anni duodecimque mensium ... från 1528, innehållande två träsnitt.

Efter Copps död har hans bibliotek skingrats. Walde har hittat volymer i Uppsala, Strängnäs och Västerås. Stifts- och landsbiblioteket i Skara har endast denna volym.


Läs mer:
Walde, O. (1934). Doktor Johannes Copps bibliotek. Några anteckningar. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 1934(21), 51-60.
Walde, O. (1937). Doktor Johann Copp. En astrolog och läkare från reformationstiden i svensk tjänst I. Lychnos, 1937, 79-111.
Walde, O. (1938). Doktor Johann Copp. En astrolog och läkare från reformationstiden i svensk tjänst II. Lychnos, 1938, 225-269.
Theutenberg, B. J. (2003). Doktor Johannes Copp von Raumenthal. Ett livsöde i reformationens spår. Skara: Skara stiftshistoriska sällskap.

Foto: Helena Backman

torsdag 6 oktober 2011

Blidströms nothandskrift från Tobolsk

I samlingarna på Stifts- och landsbiblioteket i Skara finns denna lilla musikhistoriska pärla - en handskrift med musik nedtecknad av Gustaf Blidström under hans fångenskap i Tobolsk, daterad 1715. Den har funnits i Skaras samlingar sedan 1850-talet och är fortfarande efterfrågad av forskare och musiker både i Sverige och utomlands. Landtmanson publicerade transkriberade stycken 1912.

Gustaf Blidström var oboist i Karl XII:s armé, blev tillfångatagen efter slaget vid Poltava 1709 och satt som krigsfånge i Sibirien fram till 1721. Under denna tid nedtecknade han den musik som han spelat, mer än trehundra korta stycken, allt från marscher till menuetter. Den ryska musikforskaren Anna Nedospasova har skrivit en mycket intressant artikel i Tidig musik 2009, där hon nämner Blidströms förmodade bekantskap med Johann Sebastian Bachs äldre bror, oboisten Johann Jakob.

Musik ur denna nothandskrift har framförts av den svenska ensemblen Laude Novella och sibiriska Insula Magica.

Det tycks ha funnits en viss förvirring kring var denna handskrift egentligen befinner sig. Jag har funnit uppgifter om att den ska finnas i Växjö i en artikel i en populärvetenskaplig tidskrift som ligger ute på nätet, och även Stockholm har nämnt på andra ställen. Idag korrigerade jag Wikipedias artikel om Gustaf Blidström, så att Smålands museum förhoppningsvis ska slippa få fler förfrågningar efter den.

Jag citerar - och håller med - Landtmanson (1912):
"Visst är, att det icke saknar stämning att bläddra i den gamla bokens gulnade blad eller att lyssna till tonerna av de gamla melodier, som de åter väcka till liv efter lång tystnad."

Läs mer om Blidströms nothandskrift eller om stycken ur denna:
Hlawiczka, K. (1968). Grundriss einer Geschichte der Polonaise bis zum Anganf des 19. Jahrhunderts. Svensk tidskift för musikforskning, 50, 51-124.
Landtmanson, S. (1912). Menuetter och polska dantzar. Svenska landsmål och svenskt folkliv, 1912, 78-125.
Landtmanson, S. (1914). De senaste karolinska musikfynden. Karolinska förbundets årsbok, 1913, 389-405.
Nedospasova, A. (2009). Svenska musiker som krigsfångar i Sibirien. Tidig musik, 2009(1), 20-24.

Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara