På Broddetorps kyrkogårdar

Det vackra vädret lockar till utflykter. Idag gjordes besök på både den gamla och den nya kyrkogården i Broddetorp. 1821 byggdes nämligen en ny kyrka i Broddetorp, som även fick ersätta kyrkorna i Bolum, Hornborga och Sätuna.

Den gamla kyrkan finns avbildad på en teckning från 1600-talets slut, som ingår i Johan Peringskiölds (1654-1720) Monumenta. Denna kyrka grundades under 1100-talet och här fanns ett altare från medeltiden, det s.k. Broddetorpsaltaret, som nu finns att se på Historiska museet i Stockholm.

Den gamla ödekyrkogården finns kvar på den plats där Broddetorps kyrka låg fram till 1821.

Det var idag inte helt lätt att ta sig upp på den igenväxta kullen. Kvar på platsen finns endast ett par gravhällar och en minnessten. Många vackra blomster gjorde dock besöket mödan värt. Den intilliggande prästgården ligger ännu kvar, även om den idag fått ett modernare uttryck.

Dagens kyrka finns avbildad redan 1835, då den alltså inte stått färdig mer än 15 år. Samma profil av kyrkan möter resande på vägen genom Broddetorp idag.

Den laverade tuschteckningen är utförd av Johan Gustaf Thun (1798-1843), som senare blev komminister i Husaby. Fler av hans teckningar finns att se i denna bok som han ägnade sig åt under lediga stunder: För ro skull.

En del av de gamla gravstenarna flyttades över till den nya kyrkogården, men väder och vind har ofta gått hårt åt de mjuka stenarterna dessa är gjorda av och gör gamla texter svårlästa.

Här finns också en hel uppvisning av intressanta lavar som klär stenarna med sina karakteristiska fläckar.

Mer att läsa om lavar på kyrkogårdar finns att läsa i denna inventering:
Stridvall, L. & Stridvall, A. (2010). Lavfloran på kyrkogårdar i Västra Götalands län. Stockholm: Svensk lichenologisk förening.

Foto ur Thuns För ro skull: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

Hjärtats anatomi

Engelsmannen William Harvey (1578-1657) var den förste som i modern tid framkastade den revolutionerande idén att det är hjärtat som pumpar runt blodet i kroppen.

Enligt antik vetenskap betraktades hjärtat som en värmare av blodet, så att det inte skulle bli kallt och stelna. En annan av hjärtats funktioner var att blanda blod, slem och svart och gul galla. Man trodde också att blodet drevs ut från hjärtat och därefter övergick till att bilda vävnad i kroppen. Men Harvey kunde alltså bevisa att blodet cirkulerade, och att hjärtat var den centrala pumpen. 1628 lade han fram sina insikter i skrift.

Senare under 1600-talet, 1681, lades avhandlingen Dissertatio Physico-Medica de Corde ejusque Structura & Usu, qvam permissu & approbatione fram i Uppsala, med Petrus Hoffwenius som preses och Daniel Lindelius som respondent. Med avhandlingen följer tre vikta planschblad med detaljerade graverade illustrationer på hjärtats anatomi av Daniel Lindelius.


Jag gillar skarpt Lindelius speciella sätt att utforma sina initialer D och L i en sammanlagd snygg figur, som verkligen sätter hans signatur på gravyerna.












Foto: Helena Backman

Intet nytt under solen

Jag har fått ytterligare en favorit i samlingarna, denna gång ett verk som blev mycket populärt då det gavs ut för första gången 1624, nämligen Deliciae Physico Mathematicae. Oder Mathemat und Philosophische Erquickstunden, Darinnen Sechshundert Drey und Sechsig, Schöne, Liebliche und Annehmliche Kunststücklein, Auffgaben und Fragen, auf; der Rechenkunst, Landtmessen, Perspectiv, Naturkündigung und andern Wissenschafften genomen, begriffen seindt, Wiesolche uf der andern seiten dieses blats ordentlich nacheinander verzeichnet worden: Allen Kunstliebenden zu Ehren, Nutz, Ergössung des Gemüths und sonderbahren Wolgefallen am tag gegeben Durch M. Danielem Schwenterum. En senare upplaga utkom i tre volymer 1651-53, och det är den första volymen av denna som jag haft nöjet att bläddra i.

Boken innehåller en mängd matematiska klurigheter, spel och uppfinningar med beskrivningar. Innehållet rör sig över många ämnesområden, och man förstår att Daniel Schweinter (1585-1636), professor i orientaliska språk och matematik vid universitetet i Altdorf, var en man med många intressen och idéer. Något som tilldrog sig min uppmärksamhet är en beskrivning på hur man tillverkar flytkuddar för personbruk.

En vidareutveckling av detta är de så kallade Windhosen, med vilka man enligt beskrivningen relativt ledigt ska kunna ta sig fram genom sjöar och stillastående vatten, till exempel - som bilden visar - vid jakt. Flytbyxorna kompletteras med något slags paddlar att fästa vid benen för bättre framfart. Det ligger en viss värdighet över dessa puffbyxor, till skillnad från dagens motsvarighet, den diskreta flytoverallen.



Foto: Helena Backman

Från Santiago de Compostela till Skara

Idag har jag varit på invigningen av fotoutställningen Att vandra, vi vandrar med bilder från pilgrimsleden till Santiago de Compostela av den spanske fotografen Adolfo Enriquez. Utställningen har lånats in från det spanska pilgrimsmuseet Museo De Peregrinacións e De Santiago och kommer att visas i Skara Turistbyrås lokaler, Biblioteksgatan 3, under perioden 16 juni till 29 september i år.

Flera invigningstalare välkomnade utställningen, vars inlån är resultatet av ett samarbetsprojekt kring pilgrimslederna i Europa under medeltiden, och där Skara, Sveriges första stift, en gång varit en anhalt.


Gäster var naturligtvis pilgrimsmuseets chef Benito Pérez Outeiriño och informationsansvariga Esperanza Gigirey Liste. Museichefen berättade om tankarna bakom pilgrimsmuseet. Fokus ligger inte bara på ledens religiösa innebörd, utan hur det var och är att vandra, och hur leden har påverkat Santiago de Compostelas kulturella och ekonomiska historia.

Pilgrimsmuseet äger den vackra handskriften Codex Calixtinus, som tyvärr befinner sig på avvägar sedan 2011. Handskriften, från ca 1150, innehåller bland annat en vägvisare med praktiska råd för den pilgrim som ville besöka aposteln Jakobs grav i katedralen i Santiago de Compostela.

Till slut öppnades dörrarna till fotoutställningen, som visar på de vedermödor som dagens pilgrimer genomgår under sin vandring. Branta backar, krämpor och ruskigt väder framgår tydligt. Detta kunde man så begrunda, knaprande på en bit spansk ost eller någon annan läckerhet från buffén.


Vidare läsning:
Vägvisare till Santiago de Compostela: ur Codex Calixtinus (2011). Skellefteå: Artos.

Foto: Helena Backman

August Strindberg i Linköping

Tidigare i våras var jag på besök på Linköpings stadsbibliotek. Där pågår under året en Strindbergsutställning, liksom på så många andra bibliotek och institutioner detta Strindbergsår 2012.

En oerhört charmig Strindberg står själv som pappfigur och vakar över utställda böcker.

Utställningen innehåller också äldre material med anknytning till Strindberg, bland annat ett brev ställt till en ung man med anknytning till Linköping som senare själv skulle komma att bli

författare. Det kan betyda mycket med uppmuntran från någon som man ser upp till.

I monter visas också kartor, brev och andra anteckningar med anknytning till Strindbergs studier och författarskap, som visar upp olika sidor av denne vår omstridde nationalförfattare.



Foto: Helena Backman

Bibliotekarie Per Luth

En av mina föregångare på Stifts- och landsbiblioteket - då Skara Gymnasii Bibliothek - har lämnat efter sig en stor mängd privat material, både efter sin far och sig själv. Det gäller bibliotekarien Pehr Luth (1744-1836) som på detta sätt lämnat spår efter hela sitt liv, även sin ungdom. Han var verksam som bibliotekarie i Skara 1773-1803. Några år senare, 1808, blev hans son Wilhelm Olof Luth bibliotekarie här.

Jag har haft anledning att digitalisera Pehr Luths lilla "stambok": Pehr Luths stambok


Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

Detta anspråkslösa häfte i sitt pappersomslag har som förlaga de inbundna stamböcker som studenter tog med sig på sina lärdomsresor ut i Europa. Detta häfte har dock främst fått sina tillskrifter införda i Luths hemtrakter, hemma i Flistad eller då han inventerade kyrkor och andra sevärdheter i trakterna, vilkas beskrivningar han nedtecknade i en journal från samma tid som också finns i samlingarna.

Det finns alltså många spår efter den unge Pehr Luth i samlingarna. En färgglad ägarbeteckning, som kanske återger något av ägarens stolthet över sitt bokägande, återfinns i Adagiorum D. Erasmi Roterodami epitome, tryckt 1650.










Foto: Helena Backman

Fossiljägare förr

Synen på fossil har varierat genom människans historia. I Kina antogs ofta fossila rester efter däggdjur, även de efter människans anfader Homo erectus, vara drakben och här i Europa sågs fossil länge som spår efter Syndafloden, något som dock Leonardo Da Vinci uttryckte sig vara skeptisk mot. En av de som såg religiösa tecken i fossiler var Friedrich Lachmund (1635-1676).

Ovan och till höger syns träsnitt ur dennes Oryktographia Hildesheimensis, sive admirandorum fossilium, quæ in tractu Hildesheimensi reperiuntur, descriptio Iconibus illustrata cui addita sunt alia decalculis, de fontibus, &c. à Friderico Lachmund ..., tryckt 1669.

Men det finns även personer som blivit gravt lurade i sin jakt på spektakulära fossil: Johann Beringer (ca 1667-1738) lät trycka upp sitt praktverk Lithographiae Wirceburgensis 1726, innan han hann upptäckta att illvilliga kollegor låtit placera ut tillverkade fossil enbart i syfte att göra narr av honom. Trots att detta är en fullkompligt värdelös bok rent vetenskapligt sett, så fick den just tack vare sin bakgrundshistoria en mycket stor spridning, och finns därför i många samlingar runt hela Europa. Till och med i Skara finns två, tyvärr inte helt fullständiga, exemplar.

Att Beringer trodde att det var Gud som placerat ut fossilen står klart, då han bland annat publicerade vad han trodde vara fossil med hebreiska inskriptioner.

Denna bok finns att se i sin helhet här: Lithographiae Wirceburgensis. Jag rekommenderar en titt på gravyrerna.

Först under andra hälften av 1700-talet hade naturforskare kommit fram till den syn på fossil som vi har idag, om än tidsramarna inte var riktigt klarlagda ännu. Carl von Linné (1707-1778) försökte sig på att klassificera fossil efter ett system uppbyggt på hans växtklassificeringssystem.

Till höger syns här en sida där den unge Leonard Gyllenhaal (1752-1840) försökt sig på att enligt Linnés system klassificera av honom själv funna fossil utanför Uddevalla den 15 september 1769. Leonard Gyllenhaal studerade själv för Carl von Linné i Uppsala, och kom att bli en välkänd entomolog.

Sidan finns i en protokollsbok tillhörig Svenska topografiska sällskapet, och finns att se i sin helhet här: Svenska topografiska sällskapet i Skaras protokollsbok 1769-70.