Upphittat inter folia

Inte utan att jag blir nyfiken på dessa uppenbarligen kloka voguler, ett för mig tidigare obekant folkslag. En kollega hittade denna lilla lapp som bokmärke i en 1700-talsbok en gång, och jag har sparat den bland liknande fynd. Själv tycker jag att bokmärken av detta slag gott kan få ligga kvar i sina böcker, om pappret och bläcket inte riskerar att orsaka någon skada på bokens sidor, eftersom de är en del av bokens historia. Eftersom jag känner igen handstilen på just den här lilla lappen, kan jag sluta mig till att den är från första delen av 1900-talet.

Även denna hand är bekant för mig, och jag kan därför placera den till början av 1800-talet. Kanske en minneslapp för att plocka fram en speciell bok ur den egna bibliotekssamlingen, eller en påminnelse om att söka den någon annanstans? Kanske en referens hämtad ur den bok den en gång legat i? Eller något helt annat?

Jag är tacksam över denna lättlästa och prydliga handstil, eftersom den ägts av en synnerligen flitig föregångare till mig på min arbetsplats. Jag möter den därför i många sammanhang.

Sådana här upphittade smålappar förlorar ofta sin betydelse då de hamnar utanför sitt sammanhang - nog för att man kan ana den bakomliggande viktiga betydelsen den en gång haft, men den har gått förlorad.

Av dessa små pappersexempel framgår tydligt den allt sämre kvaliteten i själva pappret - denna spröda lapp med sin skarpa uppmaning från 1900-tals mitt(?) är den som kommer att bevaras sämst över tid, medan den tidiga 1800-talspappret känns som alldeles nytt.

Ibland är det extra tydligt att man greppat något litet papper som legat nära till hands för att märka ut ett ställe i en bok, och sedan har det bara lämnats kvar där. Kanske detta enkla dokument legat som bokmärke sedan det år det daterats, 1790. Om det inte hamnat där, kan man undra om det funnits kvar till idag.

Och detta frusna ögonblick i tiden får år 1790 att inte kännas särskilt avlägset.


På en tidigare arbetsplats hittade jag en gång en liten lapp instucken i en bok. En man hade sprättat boken på 1940-talet för att kunna läsa den, och han konstaterade på sitt efterlämnade meddelande att han antagligen skulle vara den enda som skulle läsa just detta exemplar. Jag lade naturligtvis till en egen daterad notering på lappen och lät den ligga kvar. Kanske ytterligare någon kommer att stöta på den, vem vet?

Vissa upphittade smålappar kan jag fastna mer för än andra, varför kanske jag inte riktigt kan sätta fingret på...