I veckan bedårades jag av de små illustrationerna i en bok ur 1600-talssamlingen. Det rörde sig om
Epitome astronomiae qva brevi explicatione omnia, tam ad sphaericam quàm theoricam eius partem pertinentia, ex ipsius scientiae fontibus deducta av astronomen och matematikern
Michael Maestlin (1550-1631), i upplagan tryckt i Tübingen 1624.
Maestlin var anhängare av Copernicus heliocentriska världsbild, men fick inte undervisa om denna, eftersom jorden fortfarande skulle betraktas som universums mittpunkt. Han undervisade dock en del utvalda studenter enligt Copernicus, bland annat Kepler.
Det som tilldrog sig min uppmärksamhet var den snurrbara pappersskivan som tycks vara till hjälp vid astronomiska mätningar, om jag förstår det hela rätt. Trots att denna bok troligen har vandrat mellan olika ägare under närmare trehundra av sina snart fyrahundra år, har denna tunna skiva bevarats i nyskick. Inga fumliga fingrar har varit framme här - och så ska det förhoppningsvis förbli.
Den enda liknande snurrbara skivan jag sett i samlingarna är den gradskiva i Hevelius
Selenographia från 1647 som även den är bevarad i felfritt skick.
Men det är inte bara denna finess som jag fallit för, utan även det vanliga bruket i skrifter av detta slag från denna tid att sätta ansikte på solen respektive månen i illustrationerna. Jorden, vår utkikspunkt i universum, ges dock inga sådana mänskliga drag, utan tycks ses som utan egen personlighet.
Jag tycker att dessa himlakroppar känns mer påtagligt närvarande med sina små ansikten än de månar och planeter gör som idag trycks i fullfärg i läroböckerna.
Här är en länk till en härlig webbsida där man kan se vårt solsystem enligt Tycho Brahes världsbild med jorden i centrum, eller Copernicus med solen i mitten:
Solsystemet
Foto: Helena Backman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar