Fler stora djur på bild

Det är intressant att se hur de djur avbildas som inte alltid setts i första hand av konstnären. Mycket beror då på hur djuren beskrivits eller på konstnärens fantasi.

Träsnittet här bredvid är hämtat ur Gronlandia edur Grœnlandz saga ur islendskum sagna bookum og analum samantekin og a latinskt maal skrifud af ... Arngrime Jonssine ... en a norrœnu utløgd af Einare Ejolfssine från 1688, men kommer ursprungligen från Conrad Gesners Historia Animalium Liber IIII från 1558. Denna bild ska ha gjorts efter ett torkat valrosshuvud, vilket förklarar den konstnärliga friheten vad gäller resten av kroppen, där valrossen försetts med både bröstfenor och fiskstjärt. (Brinck 1998, s. 55ff)

En något mer naturtrogen avbildning finns i Inledning til djur-känningen, eller redig beskrifning på härtils bekanta fyrfotade eller däggande djur; til allmänhetens nöje och nytta författad, och med nödiga figurer försedd, af Magnus Orrelius
från 1776. Den karaktäritiska valrossmustaschen har kommit med.

Av beskrivningen att döma, har författaren inhämtat sina uppgifter från någon som varit i direktkontakt med djuret ifråga: ”Ögonen hafwa inga ögonlåck, och äro af den beskaffenhet, at de kunna dragas djupt in i hufwudet och gömmas, hwilket til deras conservation wid stormwäder och andra hotande händelser, torde wara nödigt. […] Munnen är så liten, at man ej kan sticka in hela näfwen. Underläppen spetsar sig i en trekant, och stiger något litet fram emellan de långa betarna. På bägge läpparne och på båda sidor om nosen, sitter uti en twärhands bred swampig hud en myckenhet genomsynliga borsthår, hwilka äro en god twär hand långe, af et halmstrås tjocklek, och såsom et segelgarn trefallt wridne, som gifwa djuret et präktigt och förfärligt anseende.” (Orrelius 1776, s. 95)

När vi kommer en bit in på 1800-talet behövs inte de långa, beskrivande texterna längre. Nu är bilderna så tydliga och naturtrogna att de inte lämnar mycket över åt fantasin. Bilden på valrossen nedan är hämtad ur Schul-Atlas der Naturgeschichte des Thierreichs. Säugethiere av J. Schmitz från 1840.

Idag ger en enkel sökning i Google på det svenska ordet "valross" ca 188000 träffar. Vår bild av världen och alla dess varelser ser verkligen helt annorlunda ut idag.

Litteratur:
Brinck, P. (1998). Valrossen i zoologiens historia (1947). Biblis 1998(1):4, s. 49-61.
Orrelius, M. (1776). Inledning til djur-känningen, eller redig beskrifning på härtils bekanta fyrfotade eller däggande djur; til allmänhetens nöje och nytta författad, och med nödiga figurer försedd, af Magnus Orrelius. Stockholm: Wennberg.

Snigeln i den vetenskapliga litteraturen

Återigen använder jag benämningen sniglar slarvigt - här rör det sig i första hand om snäckor. Träsnitten finner jag dock oemotståndliga i ett snäckspäckat vetenskapligt arbete från 1675, Fabii Columnæ, lyncei, nobilis Neapolitani, genere Romani, Opusculum de purpura ... av fossilkännaren med mera Fabio Colonna (1567-1650) och med tillägg av naturaliesamlaren med mera Johann Danielus Major (1634-1693). I verket förekommer rikligt med träsnitt på tomma snäckskal i alla dess former, de levande exemplen är desto färre.

Upphovsmännen har båda fascinerande livshistorier med kunskaper och intressen som utspred sig över stora fält. Fabio Colonna var verksam inom bland annat medicin, botanik, naturhistoria, astronomi och musik. Johann Daniel Major ägnade sig också åt en bredd av ämnen, var samlare och grundade ett museum. Han var dessutom medicine doktor, och i denna egenskap kallades han till Sverige 1693 för att bota drottning Ulrika Eleonora d.ä., men smittades i stället av den infektion hon bar på och dog.

Ytterligare ett exempel, denna gång en graverad snäcka, har jag funnit i verket Recreatio mentis et oculi in observatione animalium testaceorum curiosis naturæ inspectoribus, italico sermone primum proposita a P.Philippo Bonanno... av jesuiten Filippo Bonanni (1638-1735), tryckt 1684.

Bonanni hade varit lärjunge till en professor Athanasius Kircher i Rom. Efter Kirchers död 1698 fick Bonanni ta över som föreståndare för det berömda kuriosakabinett som denne samlat ihop under sin livstid. Bonanni publicerade en katalog över samlingen 1709 med titeln Musæum Kicherianum. Vilken fantastisk uppgift, det låter som ett arbete jag själv gärna skulle vilja ha haft.



Foto: Helena Backman

Nyutgiven forskning kring musikhandskrifter från Tobolsk

Anna Nedospasova, rysk musiker och musikhistoriker, har utkommit med sin avhandling om nothandskrifter från det tidiga 1700-talets Tobolsk, där svenska krigsfångar hade hamnat efter slaget vid Poltava. Med bland sina exempel har hon nothandskriften från Stifts- och landsbiblioteket i Skaras samlingar av Gustaf Blidström, nedtecknad i Tobolsk 1715, om vilken jag skrivit i ett tidigare inlägg:
Blidströms nothandskrift från Tobolsk

Ytterligare några nothandskrifter som avhandlas i denna finns idag i samlingarna på svenska bibliotek. Detta påminner oss om att vårt gemensamma kulturarv är gränslöst.

Med publikationen medföljer även en CD med ett urval av musik från nothandskrifterna, i arrangemang återskapade för att låta så som den framfördes under 1700-talet.

CD:n är inspelad i samabete mellan den svenska ensemblen Laude Novella och den sibiriska Insula Magica.

Bland styckena kan nämnas "March d'Granadieur d'Dannemarck", "Prince Egeni march", "Polski salto, proportion, sarras" samt "Gen. Topps Draguner March", samtliga hämtade ur Blidströms handskrift.

Avhandlingen föreligger idag endast på ryska. I brist på tillräckliga språkkunskaper, får jag njuta av musiken!

Illustrerad astronomi

I veckan bedårades jag av de små illustrationerna i en bok ur 1600-talssamlingen. Det rörde sig om Epitome astronomiae qva brevi explicatione omnia, tam ad sphaericam quàm theoricam eius partem pertinentia, ex ipsius scientiae fontibus deducta av astronomen och matematikern Michael Maestlin (1550-1631), i upplagan tryckt i Tübingen 1624.

Maestlin var anhängare av Copernicus heliocentriska världsbild, men fick inte undervisa om denna, eftersom jorden fortfarande skulle betraktas som universums mittpunkt. Han undervisade dock en del utvalda studenter enligt Copernicus, bland annat Kepler.

Det som tilldrog sig min uppmärksamhet var den snurrbara pappersskivan som tycks vara till hjälp vid astronomiska mätningar, om jag förstår det hela rätt. Trots att denna bok troligen har vandrat mellan olika ägare under närmare trehundra av sina snart fyrahundra år, har denna tunna skiva bevarats i nyskick. Inga fumliga fingrar har varit framme här - och så ska det förhoppningsvis förbli.

Den enda liknande snurrbara skivan jag sett i samlingarna är den gradskiva i Hevelius Selenographia från 1647 som även den är bevarad i felfritt skick.

Men det är inte bara denna finess som jag fallit för, utan även det vanliga bruket i skrifter av detta slag från denna tid att sätta ansikte på solen respektive månen i illustrationerna. Jorden, vår utkikspunkt i universum, ges dock inga sådana mänskliga drag, utan tycks ses som utan egen personlighet.

Jag tycker att dessa himlakroppar känns mer påtagligt närvarande med sina små ansikten än de månar och planeter gör som idag trycks i fullfärg i läroböckerna.

Här är en länk till en härlig webbsida där man kan se vårt solsystem enligt Tycho Brahes världsbild med jorden i centrum, eller Copernicus med solen i mitten: Solsystemet






Foto: Helena Backman

Fler målade snitt

Tidigare har jag visat några exempel på målade snitt från 1600-talet. Jag fortsätter nu med några från 1700-talet. Dessa böcker har fått mer iögonfallande och dekorativa band, men snitten lever likväl något av ett eget liv.

Detta första snitt påminner om det blårandade som förekom bland 1600-talsböckerna, men är något mera arbetat.

Denna målning efterliknar mycket vackert en typ av marmorering på papper som annars främst förekommer på försätts.

Min favorit bland dessa snitt är detta med sitt lätta, luftiga mönster som på håll ser ut som röda blommor.

Liksom i fallet med 1600-talsböckerna ger dessa snitt ett annat intryck än skinnryggarna med sin gulddekor.

Foto: Helena Backman

Matematik och botanik

En omfångsrik volym i samlingarna med sammanbundna matematiska verk från 1600-talet visar sig ha tillhört Daniel Menlös (1699-1743), omdiskuterad professor i matematik i Lund 1732-1743. Vid en närmare titt visar det sig att någon sentida ägare av boken inte tycks ha uppskattat den främst ur dess vetenskapliga synvinkel, utan sett den som ett alldeles förträffligt - herbarium!

Nog för att man ofta kan finna pressade blommor och blad mellan sidorna i många familjebiblar, men här tycks någon ha gått metodiskt till väga. De pressade växterna har försetts med en liten etikett med angiven art, och uppgifter kring växtens plockande, i detta fall i Skaraborg den 27:e maj 1838.

Andra etiketter bär samma datum, så man anar att en botanisk expedition - om så i det lilla formatet - har legat bakom dessa pressade exemplar.

Tyvärr har någon nogsamt plockat bort en hel del av de växter som en gång legat pressade i boken, ibland finns endast en etikett, ibland endast något förtorkat fragment kvar mellan sidorna - och ibland finns endast en missfärgning som en skugga kvar i pappret.

Vän av ordning kanske tycker att de pressade växterna utgör något av en hädelse mot de gamla bundna trycken, men man kan ju se det på ett annat sätt. Hur många daterade samlingar av pressade växter från 1838 finns kvar idag?

Man kan undra vad professor Menlös själv hade tyckt och tänkt om detta bruk av matematisk litteratur som funnits i hans ägo. Jag tycker själv att detta ger ett utmärkt exempel på att böcker inte bara är skriftliga verk, bärare av idéer och tankar, utan även objekt som färdas genom tid och rum. Varje ägare lägger sin betydelse vid boken, inte bara som litterärt eller vetenskapligt verk, utan ibland just som något att förvara något helt annat i.




Mer om Daniel Menlös finns att läsa i Biographiske underrättelser om professorer vid Kongl. universitetet i Lund ...
av Magnus Laurentius Staahl: Daniel Menlös

Foto: Helena Backman

Krigskonst till fots

Jag har haft nöjet att bläddra i ett mycket slitet och ofullständigt exemplar av den holländska Krychs-Konst te voet... av den tyske militärskriftställaren Johann Jacobi von Wallhausen (1580-1627), tryckt i Arnhem av Jan Jansz 1617. Von Wallhausen gjorde karriär inom det militära i Tyskland och i Nederländerna, och blev så småningom ledare för den första militärskolan i Europa. Han skrev flera böcker inom ämnet, bland annat om krigskonst till häst. Det var under 1600-talet och det Trettioåriga kriget som man började utveckla taktik och logistik inom krigsväsendet på allvar i Europa.

De många plancherna i denna bok har fångat mitt intresse. De detaljerade steg för steg-bilderna som visar handhavandet kring musköt och pik får karaktären av tecknade serier. De åtföljs naturligtvis av instruerande texter.

De graverade plancherna i boken visar - vad jag antar vara - slagfältsuppställningar och det rätta sättet att upprätta läger och andra liknande militära baskunskaper.

Idag ser naturligtvis krigföring helt annorlunda ut. Det står inga slag mellan uppställda soldater med medföljande musikanter längre. När jag sett dessa historiska slag gestaltas på film, har jag undrat vilka regler som följdes på slagfältet. Om jag nu lär mig lite holländska, kanske jag i detta verk har chansen att läsa mig till åtminstone en del av dessa.

Foto: Helena Backman

Handskrifter i Skaras samlingar

Den 24-25 februari 2011 hölls ett symposium på Göteborgs universitet med namnet: "Manuscript Culture in the Age of Print" arrangerat av Tidigmoderna seminariet. Jag hade turen att kunna närvara vid symposiets sista dag.

Eva Nyström från Uppsala universitet berättade då om handskrifter under tidigmodern tid under rubriken The Manuscript Collection in Skara Diocesan Library: Some Reflections.

En av de omnämnda handskrifterna är denna katekes, avskriven av kaptenen Jacob E. Staare under hans tid som krigsfånge i det ryska Tomsk efter slaget vid Poltava 1709.

Några av symposiets bidrag har legat till grund för artiklar i ett temanummer av tidskriften LIR.journal.
Här kan du läsa Eva Nyströms artikel Permeable Boundaries: Manuscript and Print in Concert in Early Modern Sweden: LIR.journal no 1 (2011) Manuscript culture in the age of print

Foto: Helena Backman

Ett annat bibliotek...

Vid stängingsdags idag kunde jag ana ett annat bibliotek sträcka ut sig i fönstret bakom axeln på Karl Johan, lika vackert som det på min sida glaset. Det är en ynnest att få arbeta på samma ställe i flera år och fortfarande njuta av miljön precis varenda arbetsdag.

Foto: Helena Backman

Målade snitt

Böcker står ofta tätt packade i sina hyllor med ryggarna mot betraktaren. Om man vänder på dem, kan man få ett helt annat intryck. Snitt behöver inte vara guldciselerade för att vara iögonfallande och dekorativa. Bland alla mängder med målade snitt i samlingarna har jag valt några få exempel från 1600-talet.

Ett spräckligt snitt i grönt, grått och gult finns på denna bok från 1600-talets mitt. Snittet sticker ut från bandets anonyma pergamentpärmar.

Ett blårandat snitt finns på I cannocchiale Aristotelico, o'sia idéa dell'arguta et ingeniosa elocutione, che serue à tutta l'arte ortoria, lapidaria et simbolica, examinata co' principii del divino Aristotele av Emanuele Tesauro, tryckt i Rom 1664.

Detta sista i blått och urblekt rött hör till Then swenska psalmboken tryckt hos Genath 1694.

Tillsammans ger de ett helt annat intryck än de bleka ryggar de vänder mot oss på hyllan...

Foto: Helena Backman

Bilden av elefanten

Efter att ha följt de minsta djuren i biblioteket, är det dags för de allra största. De första två illustrationerna kommer från en av mina favoritböcker ur 1700-talssamlingen, Georg Christoph Petri von Hartenfels Elephantographia Curiosa, denna upplaga utgiven i Leipzig 1723.

Boken behandlar elefanten ur alla möjliga aspekter och innehåller 25 planschblad med allt från elefanternas inre organ till elefanter i arbete och strid. Av bilderna att döma kan inte konstnären ha haft alltför nära kontakt med djuren själv - deras snablar liknar vridna rep och på de flesta bilderna tycks elefanterna kasta ilskna, illvilliga blickar omkring sig.

Med tanke på att elefanter använts som avrättningsmetod i somliga länder under vissa tider, är det kanske inte så konstigt att de haft ett sådant rykte.

Elefanter användes naturligtvis i parader för att imponera på åskådarna och visa på deras ägares makt och förmåga att kontrollera ett sådant farligt och vilt djur.

Träsnittet till vänster och nedan är från en bok som i text och bild beskriver ett intåg i Rouen 1550 till Henrik II och Katarina av Medicis ära. Den fullständiga titeln lyder: Cest la dedvction du sumptueux ordre plaisantz spectacles et magnifiques theatres dresses, et exhibes par les citoiens de Rouen ville metropolitaine du pays de Normandie, a la sacree maiesté du treschrestian roy de France, Henry secõd leur souuerain seigneur, et à tresillustre dame, ma dame Katharine de Medicis, la royne son espouze,

lors de leur triumphant ioyeulx & nouuel aduenement en icelle ville, qui fut es iours de mercredy & jeudy premier & secõd iours d'octobre, mil cinq cens cinquante.

Boken innehåller hela 29 träsnitt, varav två visar ekipage med elefanter - totalt sex stycken till antalet. Detta måste varit en sällsam syn, då antalet elefanter i Europa troligen inte varit stort förrän på 1800-talet, då djurparker och cirkusar började införa och visa upp elefanter i större antal.

Jag avslutar med ett porträtt av astronomen Tycho Brahe (1546-1601), som får representera alla de herrar som burit den stiliga, danska Elefantorden.

I stället för en ordenstjärna bär man en fem centi­meter hög elefant av guld överdragen med vit emalj. Orden delas i nutid främst ut till kungligheter och stats­överhuvuden.

I detta sammanhang symboliserar elefanten kyskhet, renhet, styrka, lojalitet och intelligens. Just lojalitet och intelligens är väl något som vi förknippar elefanten med idag.







Porträtt på Tycho Brahe ur: Porträttarkivet, Stifts- och landsbiblioteket i Skara

Gnagt i kanterna

Varning för upprörande bilder för känsliga bibliotekarier och andra bokälskare!

Efter mitt förra inlägg kan jag visa prov på hur det ser ut då de små monstren varit och naggat på böcker - både utanpå pärmarna och i inlagan. Det är naturligtvis vanligt att det ut så här i äldre boksamlingar. Idag håller man odjuren borta.

Vilka insekter det är som varit framme här och gnagt kan jag inte svara på. Det är nog ett flertal arter som tycker om klister, trä, bläck, papper och allt annat som en gammal bok kan bestå av.

Förutom boklusen så är även dödsuret en bokhyllans fiende. Nils Landell har skrivit även om denna elaka krabat:

"Dödsuret har satt sina spår i litteraturen. En gång lyckades en enda dödsurslarv genomborra tjugosju foliovolymer i rät linje. En annan gång åt några dödsur upp en hel bokhylla med böcker och allt. Många sällsynta tvåhundraåriga böcker blev härvid offer för deras omättliga bokhunger. Vår moderna litteratur gynnas däremot aldrig av dödsuret. Det har en utpräglad smak för vad som är gammalt och fint." (1966, s. 16-17)

Ännu en ovälkommen gäst är nattsmygen (lepisma), om vilken Landell skriver följande:

"Lepisma härjade också i de gamla biblioteken, då den särskilt fann bokryggarnas stärkelseklister aptitligt. Ja, det hände också att nattsmygarna åt själva bokstävernas trycksvärta, så att orden framstod som en ny renhet mot de gulnade sidorna. Men det finns också beskrivit[sic!] hur nattsmygar åt stärkelsehaltiga sidor så att själva bokstäverna föll ut!" (1988, s. 25)

Vi får kanske vara tacksamma mot vårt torra inomhusklimat, så att vi slipper detta sällskap hemma i den egna bokhyllan, även om klimatet där är lite för torrt för gamla bokband.

Och som om det inte vore nog med dessa insekter, finns här och var i gamla samlingar även spåren efter fyrfota gnagare. Men mer om dessa vid något senare tillfälle.

Litteratur:
Landell, N. (1966). Kom bara lite närmare! En bok om småkryp som sällskap. Stockholm: Bonniers.
Landell, N.-E. (1988). Dessa våra minsta. Ur skalbaggarnas kulturhistoria. Stockholm: Gidlunds.

Foto: Helena Backman

Kryp inter folia

Bokmal är idag en trevlig benämning på en god läsare, och det är förhoppningsvis den betydelsen som det anonyma paret bakom detta exlibris vill symbolisera med denna annars skräckinjagande bild av en närmast uppäten bok. Kanske ordet bokslukare ligger ännu närmare till hands?

Bokmalen är en felaktig benämning på den lilla insekten boklus. Den har förr i tiden även gått under namnet bokvurm, vilket jag tycker har den allra bästa klangen. Anticimex ger här ett signalement på den lilla förövaren: Dammlöss och boklöss.

Nils Landell ger i sin trevliga bok Kom bara lite närmare! ett citat från bibliotekariernas kongress i Bayonne 1902 angående bland andra boklössen: "Dessa hantlangare, som angriper vår bildnings frukter. De utföra sitt arbete i tysthet och mörker. De slå oss med häpnad och förskräckelse."

Idag håller vi skadedjur från gamla boksamlingar med hjälp av att hålla ett kontrollerat klimat där dessa insekter inte trivs.

Litteratur:
Landell, N. (1966). Kom bara lite närmare! En bok om smådjur som sällskap. Stockholm: Bonnier.

Exlibris:
Stifts- och landsbiblioteket i Skara, Gustaf Sandströms exlibrissamling

Historiska uniformer, del 3

Jag hittade på bibliotekshyllor idag två olika böcker om svensk historia, bägge med ovanligt stiliga och något besläktade omslag, tyckte jag. Det passade fint att sammanföra de två.

Böckerna är: Guide till Sveriges historia i Europa av Torbjörn Nilsson, utgiven 2002, samt: Armfeldts karoliner av Anders Hansson från 2003.

Intresset för historiska uniformer tycks stort, så jag lägger ut ännu en bild ur Ljunggrens bok från 1855, denna med bildtexten: "Olikheten mellan de hemmavarande och de från Tyskland återkomne svenska officerarne." Nog syns det vilka som blivit en smula världsvana, och vet hur man för sig med sin sabel.

Gravyren är hämtad ur:
Ljunggren, C. J. (1855). Minnes-anteckningar under 1813 och 1814 årens kampagner uti Tyskland och Norge. Stockholm: Bonnier.

Foto: Helena Backman

Försätts och omslag

Något av en pausbild: Blandade blocktryck ur 1700-talssamlingarna - bara för att ögat ska få något att njuta av:

Troligen återkommer jag med fler då och då.

Foto: Helena Backman

Universitetsbiblioteket i Greifswald

Arkitektritningar från äldre tider kan vara framställda som små konstverk. Jag tycker att dessa graverade planer över Universitetshuset i Greifswald är vackra i alla sina detaljer. De ingår i ett tunt häfte med planer över huset utgivet 1754. Greifswald ligger i Vorpommern, som 1648-1815 var svenskt.

Idag heter universitetet Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald och dess universitetsbibliotek ligger i en betydligt modernare byggnad: Universitätsbibliothek.

Allra mest tycker jag om denna genomskärning, där man i detalj kan se hur biblioteket är benäget, och hur böckerna ser ut att vara stiliserat inritade i hyllorna.

Häftet har inkommit till Skara Kongl. Gymnasii Bibliothek då Samuel Juslenius (1734-1809) efterlämnade sin stora boksamling till Skara Kongl. Gymnasii Bibliothek vid sin död. Bland omkring 1000 andra böcker inkom även dessa planer.

Och så här ser Greifswalds universitetshus ut idag:

De betydligt yngre arkitektritningarna för det gamla bibliotekshuset i Skara från 1855 finns att se här: Åboms arkitektritningar, även här med bokhyllor och böcker nogsamt inritade.

Gravyrer hämtade ur:
Mayer, A. (1754). Dessein du nouveau college de l'Academie royale à Greiffswalde. Greifswald.

Allt mer ovanliga syner på mindre bibliotek...

Släktforskaravdelningars bestånd av mikrofilm och mikrofiche är nu på väg att försvinna. Istället har de ersatts av fantastiska, digitala hjälpmedel som ArkivDigital och andra databaser på nätet. Lantmäteriets mikrofilmade kartor har ersatts med Historiska Kartor på Lantmäteriets webbplats.

Jag, som finner en viss estetisk fröjd i att vila ögonen på stora mängder enhetligt uppordnat material i biblioteksmiljö, kommer nog att kunna sakna denna vy - även om jag inte kommer att sakna dess innehåll.

Än så länge står lappkatalogen ohotad just på "mitt" bibliotek, eftersom en stor del av dess innehåll ännu inte finns i vår katalog på nätet. Även om så varenda broschyr blir omkatalogiserad digitalt, så är dock denna katalog en unik sammanställning av samlingarna. Att se bekanta handstilar från föregångare från långt före min tid ger också en viss känsla åt katalogen.

Även om lappkatalogen så småningom kanske får flytta ned till en mer skyddad vrå i något magasin, kommer den förmodligen alltid att bevaras - åtminstone så länge det finns katalogkramare som jag kvar att vaka över den.

Foto: Helena Backman