Lån och hantering av biblioteksböcker

Jag ska närma mig ett känsligt ämne: hemlån och hantering av biblioteksböcker.

Idag ser vi inga speciella förmaningar från biblioteket i våra låneböcker - kanske endast en rad på ett löst informationsblad om lånetider och -regler.

På den tiden de flesta uppfattade böcker som värdefulla - inte bara rent ekonomiskt, utan även som kunskapsförmedlare - satt ofta förmanande etiketter inklistrade i böckerna. Ett kortfattat utrop från Björsäters sockenbibliotek får inleda.

En något längre anmodan medföljde böcker på hemlån från Skara bibliotek i en gång i tiden. Notera att böckerna skyndsamt skulle återlämnas om någon smittsam sjukdom utbröt i hemmet. Jag undrar vad det fanns rutiner för desinficering av sådana potentiella smitthärdar? Jag tänker också att föräldrar idag nog kan tänkas låna hem en trave böcker från biblioteket till sjuka barn därhemma.

Goodtemplarlogen Carl IX:s Folkbibliotek, Mariestad, har samtliga låneregler inklistrade i boken. Ingen tveksamhet om vad som gäller här.

Mest utförlig kring själva lånerutinen är de inklistrade föreskrifterna från Göteborgs Arbetareförenings Bibliotek. "... den, som ur Biblioteket önskar låna bok, skall vid anmälan derom uppvisa egen behörigen qvitterad motbok med Föreningen, hvarefter Bibliotekarien tillställer den lånesökande ett formulär till ifyllande. Sedan sagde formulär blifvit behörigen ifyldt, återlemnas detsamma till Bibliotekarien, som då utlemnar den önskade boken." Jag tycker att det är något tilltalande över att bibliotekarien stavas med stort B - på den tiden besatt nog titeln en aning mer pondus än vad som idag är fallet.

Nog känns biblioteksboken betydligt mer lättillgänglig idag.

Foto: Helena Backman

Bilden av biblioteket

Avbildade biblioteksmiljöer i det lilla formatet kan man passande nog hitta på exlibris. Här har jag hittat några personliga favoriter, allra främst denna första, som avbildar en biblioteksmiljö från 1700-talet.

Detta exlibris har tillhört ett för mig okänt lånebibliotek i början av 1900-talet, och grundaren gömmer sig nog bakom initialerna över dörröppningen. Att sitta och studera - eller bara lustläsa - i en sådan här miljö skulle vara härligt.

Och nog är det just idealbilden av biblioteket som man på detta sätt velat förmedla. Ett lånebibliotek såg nog inte riktigt ut som ett privatbibliotek ens då dessa började öppnas, men drömmen om det kunskapsfyllda rummet blir väl aldrig någonsin förlegad, även idag då kunskapen främst finns att hämta i avgiftsbelagda databaser på nätet.

Nästa exlibris härstammar dock från ett privatbibliotek, troligen runt 1900-1910. Även denna är symbolisk, och hur ägaren Otto Salmonsons egna bibliotek såg ut får vi inte veta. Han låter här visa hur böckerna öppnar ett fönster ut mot världen. Ett bibliotek är inte bara begränsade rum utan öppnar upp och vidgar vyer.

Kanske var detta även hans utsikt från hemmet - om detta vet jag inget - eller kanske visas en önskan om att fara ut på vidare vatten om tillfälle gavs.

Nattlampan lyser på detta sista exlibris. Kanske ägaren Carl Byström själv satt uppe under nattimmarna med skrivande. Annars är det en fin bild som även denna visar detta med eget skrivande och läsande som något som öppnar ögon och fönster, denna gång mot den mystiska och stämningsfulla stjärnhimlen. Den fallande stjärnan ger förhoppningen om infriade önskningar.

Det var mycket populärt att ha sitt eget exlibris runt sekelskiftet 1900, då trycktekniken blev billigare och snart nog var man hade råd att trycka upp sina egna. Idag skulle man väl till och med kunna printa ut sina egna exlibris på en bättre skrivare hemmavid. Men något av tjusningen över att smycka ut sina böcker med ett litet "konstverk" i denna lilla skala försvann förmodligen med den allt sämre papperskvaliteten och bindningarna i böcker från före 1900-talets mitt och in i nutid.



Samtliga bilder är hämtade ur Gustaf Sandströms exlibrissamling, som till en viss del kan ses här: Gustaf Sandströms exlibrissamling

Upphittat inter folia

Inte utan att jag blir nyfiken på dessa uppenbarligen kloka voguler, ett för mig tidigare obekant folkslag. En kollega hittade denna lilla lapp som bokmärke i en 1700-talsbok en gång, och jag har sparat den bland liknande fynd. Själv tycker jag att bokmärken av detta slag gott kan få ligga kvar i sina böcker, om pappret och bläcket inte riskerar att orsaka någon skada på bokens sidor, eftersom de är en del av bokens historia. Eftersom jag känner igen handstilen på just den här lilla lappen, kan jag sluta mig till att den är från första delen av 1900-talet.

Även denna hand är bekant för mig, och jag kan därför placera den till början av 1800-talet. Kanske en minneslapp för att plocka fram en speciell bok ur den egna bibliotekssamlingen, eller en påminnelse om att söka den någon annanstans? Kanske en referens hämtad ur den bok den en gång legat i? Eller något helt annat?

Jag är tacksam över denna lättlästa och prydliga handstil, eftersom den ägts av en synnerligen flitig föregångare till mig på min arbetsplats. Jag möter den därför i många sammanhang.

Sådana här upphittade smålappar förlorar ofta sin betydelse då de hamnar utanför sitt sammanhang - nog för att man kan ana den bakomliggande viktiga betydelsen den en gång haft, men den har gått förlorad.

Av dessa små pappersexempel framgår tydligt den allt sämre kvaliteten i själva pappret - denna spröda lapp med sin skarpa uppmaning från 1900-tals mitt(?) är den som kommer att bevaras sämst över tid, medan den tidiga 1800-talspappret känns som alldeles nytt.

Ibland är det extra tydligt att man greppat något litet papper som legat nära till hands för att märka ut ett ställe i en bok, och sedan har det bara lämnats kvar där. Kanske detta enkla dokument legat som bokmärke sedan det år det daterats, 1790. Om det inte hamnat där, kan man undra om det funnits kvar till idag.

Och detta frusna ögonblick i tiden får år 1790 att inte kännas särskilt avlägset.


På en tidigare arbetsplats hittade jag en gång en liten lapp instucken i en bok. En man hade sprättat boken på 1940-talet för att kunna läsa den, och han konstaterade på sitt efterlämnade meddelande att han antagligen skulle vara den enda som skulle läsa just detta exemplar. Jag lade naturligtvis till en egen daterad notering på lappen och lät den ligga kvar. Kanske ytterligare någon kommer att stöta på den, vem vet?

Vissa upphittade smålappar kan jag fastna mer för än andra, varför kanske jag inte riktigt kan sätta fingret på...