Tillfällig utställning med anledning av Valle Baroque

Denna vecka går barockfestivalen Valle Baroque - sinnenas festival av stapeln. Mellan 14-18 augusti kan man bevista konserter och andra arrangemang med barocken som gemensamt tema. Ett fullständigt program finns här: Valle Baroque

Med anledning av festivalen pågår en tillfällig utställning med barockmusikalier från sekelskiftet 1700 på Stifts- och landsbiblioteket i Skara, i samma utställningsrum där man även kan se Skaramissalet, "Sveriges äldsta bok".

Bland musikalierna kan man nu passa på att få se Gustaf Blidströms nothandskrift, nedtecknad under rysk fångenskap i Tobolsk år 1715.

Inte bara musik utan även arkitektur lyfts fram i Valle denna vecka. En utflykt till ett urval barockkyrkor kan passa fint. Lär mer i Skara stifts information om kyrkor speciellt värda ett besök: Barockfestivalen

Foto: Helena Backman

Oväntade illustrationer

Idag hade jag anledning att ta en närmare titt på ett slitet tryck av Johann Kankel, Per Brahe den yngres boktryckare på Visingsborg, Gamble grefwe Peer Brahes, fordom Sweriges rijkes drotzetz, Oeconomia, eller Huuszholdz-book, för ungt adels-folck skrifwin anno 1581, utgiven 1677. 

Den tyske boktryckaren Kankel var verksam på Visingsö från 1667 till 1685.

Just denna bok, bunden i ett enkelt pergamentband, har ägts av bland andra Daniel Wilskman och senare prosten Olof Sundholm (1752-1819) innan den hamnat i Skaras samlingar, men har även spår av tidigare ägare genom anteckningar och understrykningar i texten.

Som vanligt hittar man mer än själva trycket i en äldre bok. På bakre pärmens insida finns olika typer redskap, såsom plogar, enkelt tecknade i bläck. Praktiskt att ha dessa samlade i sin hushållningsbok.

Understrykningarna i boken ger oss en aning om vad de tidigare läsarna av denna bok tog till sig av innehållet. Dagens digitala e-böcker kommer tyvärr inte lämna efter sig några sådana ledtrådar.

Mycket har skrivits om Brahes och Johann Kankels verksamhet på Visingsö, bl.a.:

Almqvist, Sven (1965). Johann Kankel, Per Brahes boktryckare på Visingsö. Stockholm: Almqvist & Wiksell. 

Foto: Helena Backman

Aschaneus uppmärksammas igen

I ett tidigare inlägg berättade jag om Martin Aschaneus återfunna manuskript från tidigt 1600-tal. Detta har nu återigen uppmärksammats.

Fornminnesinventeringen från 1600-talet finns nu med som exempel på en digitaliserad handskrift ur Stifts- och landsbibliotekets gömmor i ett gästinlägg i Librisbloggen från Kungliga bibliotekets Librisavdelning.

I senaste numret av den populärvetenskapliga, lokalhistoriska - och mycket trevliga! - tidskriften Mimers brunn finns även en kortare artikel om detta fynd publicerad. Jag tycker att det är otroligt roligt att samlingarna uppmärksammas i helt olika medier och ur helt olika aspekter på detta sätt. Nu gäller det för mig att även nå ut med bredden i samlingarna. Jag hoppas därför återkomma med fler inslag i exempelvis Mimers brunn framöver.

Foto: Helena Backman

Textfragment

Var som helst kan de sticka fram, ur spruckna ryggar och bakom lossnade försättsblad - små remsor och bitar av makulatur, strimlade handskrifter och inkunabler.

Visst var det ett sätt att återanvända katolska handskrifter och tryck efter reformationen, men nog blir man nyfiken på exakt vad det är i varje enskilt fall som har fått ge upp sin roll som läst skrift och blivit något som håller ihop senare tiders böcker.

Precis som texter ofta bygger på - eller reflekterar över - tidigare författares texter och tankar inuti böckerna, byggs här även den fysiska boken upp med dolda lager av tidigare texter. Rätt intressant att tänka på att många böcker efter reformationen kan ha en katolsk ryggrad.

Foto: Helena Backman

Solens olika ansikten

Jag har en svaghet för äldre astronomiska tryck. Beroende på typen av illustrationer och kvaliteten på dessa ser symbolen för solen olika ut i olika verk. Enkla träsnitt kunde illustrera de tryck som tjänade som studielitteratur för de unga elever på gymnasier som skulle lära sig att rätt mäta sig till årets kyrkohögtider utifrån egna beräkningar. Finare gravyrer började under 1600-talet att illustrera påkostade vetenskapliga verk.

I höstrusket kan man behöva tänka på soligare tider. Här följer några - i mina ögon charmiga - solar från 1600-talet.

Den plirögda solen i det grova träsnittet till vänster är hämtad ur Breviarivm compvti ecclesiastici, siue explicatio calendarij vulgaris Rom: in ecclesiâ vsitati, ... Data ex antiquorum computo, & proposita discentibus scholæ Wex. à Ioanne Baaz, tryckt 1618.

Här till höger en mer allvarsam graverad sol ur Les tables perpetvelles de Philippe Lansbergve des movvements celestes. Ensemble ses theories nouvelles d'iceux mouvemens celestes. Et le tresor d'observations astronomiqves de tous temps, conferées avec les tables, tryckt 1634

Och slutligen nedan en belåtet leende sol ur Petri Hoffwenii ...Synopsis physica, disputationibus aliquot academicis comprehensa. Editio secunda cum figuris, tryckt 1698.

Foto: Helena Backman

Långt borta i tankarna

En och annan ung man genom tiderna har väl drömt sig bort till exotiska platser i världen genom att läsa en bok. Den belgiske katolske prästen Louis Hennepin (ca 1626-efter 1701) har författat Neue Reise-Beschreibung durch viele Länder, weit grösser als gantz Europa, die neulichst zwischen Neu-Mexico und dem Eiß-Meer in America entdecket worden, tryckt 1698, som kan locka tankarna mot äventyr på annat håll.

Hennepin reste till Nya Frankrike i Nordamerika 1675. Han följde 1680 med den franske upptäcktsresande Robert Cavelier de La Salle på hans jakt efter Mississippiflodens källa. På vägen namngav Hennepin bl.a. Niagarafallen. 1683 var Hennepin tillbaka i Europa igen, och skrev här några beskrivande verk om Amerika, kända för att innehålla många felaktigheter uppgifter. Neue Rese-Beschreibung är en av dessa.

Men naturligtvis finns det annat på närmare håll som kan locka en läsare. På försättsbladet har kanske handen tecknat något annat - eller någon annan - som uppfyllt tankarna.

Foto: Helena Backman

Ordning på bibliotekshyllorna

Efter detta mitt inlägg: Ordning på 1600-talet, funderade jag en hel del på hur ett bibliotek ordnat efter ett system med inklistrade papperslappar skulle se ut i verkligheten.

Idag fick jag syn på gravyren som gav svar på detta, visande det Kejserliga Biblioteket i Wien som det är avbildat i Edward Browns Auf genehmgehaltenes Gutachten und Veranlassung der Kön. Engell. Medicinischen Gesellschaft in London Durch Niederland, Teutschland, Hungarn, Serbien, Bulgarien, Macedonien, Thessalien, Oesterreich, Steirmarck, Kärnthen, Carniolen, Friaul, &c gethane gantz sonderbare Reisen ..., tryckt 1686. Här ser vi biblioteksassistenterna(?) klättra högt uppåt bokraderna för att ta fram efterfrågade verk bland alla de böcker som står med snittet utåt mot rummet. Nog kan man då förstå att de under 1600-talet så vanliga släta och outsmyckade pergamentbanden kommer väl till pass, eftersom de torde vara lätta att dra fram och ställa tillbaka på hyllan.

Om detta är en sanningsenlig avbildning kan jag inte uttala mig. Jag tror dock att böckerna i detta Leopold I:s bibliotek i Wien vilat i de bästa händer, eftersom Peter Lambeck (1628-1680) varit bibliotekarie för samlingen. Han ska där ha gjort en betydande insats genom att ordna biblioteket och föra kataloger över dess innehåll. Katalogerna har ett stort värde än idag, då de är en källa till dagens kunskap om den äldre tyska litteraturen och språket. Han har även varit författare till betydande bibliografiska verk och andra ämnen.

Två av hans verk kan man läsa fritt tillgängligt i digital form via Münchener DigitalisierungsZentrum Digitale Bibliothek: Två digitaliserade verk av Peter Lambeck.

Porträttet är hämtat ur Stifts- och landsbiblioteket i Skaras Porträttarkiv.

Även knytband och bokspännen skymtar fram här och där bland böckerna på hyllorna, men en liten svit med böcker ser faktiskt ut att stå med ryggarna vända ut mot rummet. Det är dock ingen tvekan om att detta är ett undantag som bekräftar den rådande regeln.

Jag är dock fullt nöjd med dagens vana att placera böckerna med bokryggen utåt. Stadigt påklistrade hyllsignumsetiketter sitter säkrare än de utvikta pappersetiketterna i detta 1600-talets bibliotek.



Jag hoppas kunna återkomma till den raritetskammare - eller rentav kuriosakabinett - som skymtar i bakgrunden...


Hela kopparsticket ser du om du klickar på och förstorar denna bild:

Existerande enhörningar - och andra...

Mytologiska väsen har fascinerat människor i alla tider. På 1600-talet började man dock vilja se på sådana här saker mer vetenskapligt.

Thomas Bartholin (1616-1680) var läkare, teolog och matematiker i Danmark, och har främst gjort sig känd för sin beskrivning av lymfsystemet, en upptäckt han gjorde samtidigt med Olof Rudbeck, vilket ledde till en lång dispyt mellan de två.

Boken Thomæ Bartholini Casp. F. De vnicornv observationes nouæ. Accesserunt de Sureo Cornu Cl. V. Olai Vvormii Eruditorum Iudicia behandlar emellertid enhörningar ur olika aspekter, och har graverade illustrationer av existerande enhornade varelser i djurriket och i exempelvis antika avbildningar.

Uppgifter från den danske läkaren och antikvarien Ole Worm (1588-1654), som hade tagit hand om Thomas Bartholin efter hans faders död, har också kommit med på ett hörn. Ole Worm (lat. Olaus Wormius) uppfostrade den unge Thomas Bartholin efter dennes faders död. H. P. Lovecraft har för övrigt lånat hans namn till en fiktiv karaktär, Olaus Wormius, som anges som översättare av boken Necronomicon.

Nog finns här även en och annan illustration som verkar väl fantastisk, och vars förlaga troligen skulle passa bäst i den tidens välfyllda kuriosakabinett. Ole Worms eget storslagna museum med samling av kuriösa föremål från jordens alla hörn innehöll nog ett och annat som platsar i denna lilla skrift.

Just detta exemplar av boken har ägts av biskopen i Skara Jesper Svedberg.

Foto: Helena Backman

Sator Arepo Tenet Opera Rotas - igen

Efter mitt förra inlägg om Sator Arepo-formeln här: Sator Arepo Tenet Opera Rotas, har jag idag stött på en bok som innehåller inte mindre än fyra av dessa fyrkanter, en påbörjad oräknad. Boken ifråga, vars ägare varit så rädda för stöld - eller kanske rastlösa i klotterfingrarna - är Philipp Melanchthons Examen eorvm, qvi avdivntvr ante ritvm publicæ ordinationis, qua commendatur eis ministerium evangelii : Traditum Vvitebergæ, anno 1554., tryckt 1590. Åtminstone ett par av fyrkanterna har förmodligen tillkommit 1634 eller dessförinnan.

Foto: Helena Backman

Hernquistska samlingen i Skara

Idag har jag varit på ett mycket trevligt besök på Hernquistbiblioteket i Skara, en del av SLU-biblioteket, vilket servar studenter och lärare på Sveriges lantbruksuniversitet på olika orter runt om i Sverige. Biblioteket ligger en trappa upp i Undervisningshuset på SLU:s campusområde, och har utsikt över trapphusets konst genom en glasvägg, vilket ger hela biblioteket en känsla av rymd.

Just biblioteket i Skara har en intressant historia. Peter Hernquist (1726-1808) nämns som den svenska veterinärmedicinens fader. Efter studier i Frankrike grundade han Sveriges första veterinärskola just här i Skara 1775. Än idag finns här utbildningar i veterinärmedicin och djurens omvårdnad, med mera.

I ett särskilt bibliotekshus från 1809 intill Veterinärmuseet - som i sig är väl värt ett besök - finns de äldre samlingarna, som går under namnet Hernquistska samlingen. Grunden till samlingarna utgörs av de böcker och skrifter som efterlämnades vid professor Hernquists död.

Rariteter och unika handskrifter inom ämnen som veterinärmedicin och hippologi finns här tillsammans med Hernquists efterlämnade papper. Byggnaden är uppförd just för att hysa detta bibliotek, och den prydligt ordnade samlingen passar verkligen fint i denna miljö.

Samlingens placering är även en viktig del av Skaras - men även veterinärhistorien i Sveriges - kulturhistoria. Dess tyngdpunkt inom naturvetenskapliga och medicinska områden balanserar upp Stifts- och landsbibliotekets äldre samlingar, som främst består av verk inom teologi och humaniora.

Tyvärr finns här idag en del brister i klimatanpassningen, men jag hoppas verkligen att en insats kan komma till stånd för att rätta till den saken, något som säkert skulle kunna låta sig göras. Det är både denna byggnad och denna samling väl värd!

Porträtt av Peter Hernquist:
Porträttarkivet, Stifts- och landsbiblioteket i Skara
Hästillustrationer hämtade ur verket:
Zwey Bücher ausserlesen und bewerth befundener Ross Artzneyen : in welchen Alle Merckmal und Zeicheneines guten Pferdes, dessen Alter, Gesundheit, Kranckheit, Wartung, heimlichen Tücke und Untugenden, nebenst vielen Experimentis und Artzneyen angezeiget werden, meistentheils in Hispanien, Franckreich und Welschland probiret und vor gerecht befunden worden / derer das Erste von Antoni le Pluvinel in Frantzösischer ; das Andere aber von Stephano Bracciolini, in hispanischer Sprache anfänglich beschrieben ; nunmehro aber ... ins Teutsche versetzt .... Erffurth, 1658.

Fler sniglar i vetenskaplig litteratur

Jag har inte sett så stora avbildningar av sniglar i äldre gravyrer tidigare, dessa mäter mellan 13 och 19 cm i längd över pappret. De ingår i ett verk med titeln Vlyssis Aldrovandi philosophi ac medici Bononiensis historiam naturalem ... De animalibus insectis libri septem. In qvibvs omnia illa animalia ...His adivnctvs est index geminus capitvm scil. & verborum copiosißimus, som utkom 1602. Skaras exemplar är tryckt i Frankfurt 1623 - kanske i en större och billigare upplaga, då papprets och tryckets kvalitet inte är den allra bästa. Men illustrationerna tjänar ändå sitt syfte, och gravören bakom utförandet uppges vara Joh. Thallin.

Den italienske läkaren och naturvetaren Ulisse Aldrovandi (1522-1605) sågs som "naturhistorikens fader" av Carl von Linné.

Hela verket finns digitaliserat och fritt tillgängligt på nätet via GDZ (Göttinger Digitalisierungszentrum).

Blankvapen till uniform

Återigen har jag tittat i tredje delen av Les travaux de Mars ou l'art de la guerre av Allain Manesson-Mallet (1630–1706), utgiven 1685. Eftersom Manesson-Mallet tar upp det mesta kring krigföring och fortifikation, tar han även upp de stickvapen som tillhörde olika soldater och graders utrustning. Eftersom man även mötte turkar och andra östligt bosatta folk i fält, får även huggsabeln en presentation.

Inom den svenska armén fanns från 1685 två olika värjor. Infanteristernas kommissvärja hade en enkel parerstång, medan kavallerister hade dubbel parerstång och en S-formad sidobygel för fästet. Båda typerna var tvåeggade, och kunde användas både för stöt och hugg.

I slutet av 1700-talet ersattes värjan av en kort sabel, så kallad huggare.

Civila uniformer påbjöds för tjänstemän från slutet av 1700-talet, och högre tjänstemän skulle då bära värja. Detta bruk avskaffades först in på 1900-talet. Från 1840 fram till 1964 hörde sabel även till den svenska polisens uniform.


Lästips:
Holmquist, L. (1997). Först 1908 slapp provinsialläkaren att bära uniform, tvåhörning och värja. Läkartidningen, 94(1997): nr 46, s. 42-46.
Webbplats med militaria: Svenska militära blankvapen

Martinus Laurentii Aschaneus återfunna manuskript

Martinus Laurentii Aschaneus, 1575-1641, efterträdde Johannes Bureus som riksantikvarie, och var den förste som uppbar denna titel. Han har efterlämnat en del utförliga fornminnesinventeringar, främst vad gäller runinskrifter, vilka han avbildat mycket detaljerat.

En sedan länge saknad del av Aschaneus fornminnesinventeringar över Sollentuna och Eds socken under titeln Collectaneum Monumentale Runicum uppmärksammades under 2010, då Eva Nyström, Uppsala universitet, katalogiserade en stor mängd äldre handskrifter här på Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

Nyheten om detta fynd ingick en artikel av Eva Nyström i LIR.journal, 2011: no. 1, i vilken hon utgått från exempel från våra samlingar. Denna artikel finns länkad här: Handskrifter i Skaras samlingar

Att handskrifterna varit väl kända beror på att dessa finns noggrant upptagna i den förteckning som upprättats redan på 1640-talet med de tryckta och handskrivna verk som Aschaneus efterlämnat, under titlarna: Sten och rune crönika medh dess declaratione öfwer Edz sochn samt Sollendatunae rune monumentz crönika, vilken publicerats i tryck i Kyrkohistorisk årsskrift för 1906. När just dessa handskrifter hamnade på annan ort är dock oklart.

Dessa handskrifter hamnade i Olof Andersson Knös (1756-1804) ägo, och efter hans bortgång inkom dessa som gåva till biblioteket tillsammans med en stor mängd annat material.

Volymen med dessa handskrifter föreligger nu fritt tillgänglig i form av digitala bildfiler i bibliotekets Flickr-flöde: Collectaneum Monumentale Runicum. Jag hoppas och tror att detta kan leda till att detta material uppmärksammas och att det blir föremål för en kommenterad utgivning i framtiden, såsom Gunnar Gihl utgivit och kommenterat Aschaneus inventeringarna för Sigtuna och Norrsunda i sin avhandling från 1925.

Litteratur:
Almgren, O. (1931). Om tillkomsten av 1630 års antikvarie-institution. Fornvännen, årg. 26(1931), s. 28-47.
Gihl, G. (1925). Sigtuna och Norrsunda. Tvenne antikvarikt-topografiska manuskript af Martinus Aschaneus, utgifna och kommenterade. Diss. Uppsala: Uppsala Universitet.
Martin Aschaneus' på 1640-talet till riksarkivet öfverlämnad samling böcker och handskrifter. Kyrkohistorisk årsskrift, årg. 87(1906), s. 261-266.
Nyström, E (2011). Permeable Boundaries: Manuscript and Print in Concert in Early Modern Sweden. LIR.journal, 1(2011).

Bilder: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

Uniformer på 1680-talet

Jag har återigen hittat illustrationer av uniformer, denna gång i en handkolorerad bok i krigskonst från slutet av 1600-talet, där de starka färgerna bevarats. Om uniformerna är avbildade i sina rätta färger är jag dock inte säker på, men stiligt är det. Boken är den tredje och sista delen i flerbandverket Les travaux de Mars ou l'art de la guerre av Allain Manesson-Mallet (1630–1706), den senare upplagan utgiven 1685.

Denna bok tar upp allt som man kan tänkas behöva veta när man beger sig ut på fälttåg. Här finns inte bara beskrivningar över arméns uppbyggnad, uniformer och vapenslag, utan även fortifikation, kanon- och gevärsgjutning, och naturligtvis det mesta man kan behöva veta om sina tilltänkta fiender i sydöst - här kan man läsa om de turkiska krigarna och deras krigskonst.

Men boken har inte bara sitt värde som instruktionsbok, utan erbjuder även en utblick i den stora världen, med kartor och vyer över städer i främmande land, och avbildar exotiska krigare med kameler, bågar och sablar istället för hästar, gevär och värjor. Detta att kartlägga och lära känna sin fiende kanske också väckte nyfikenhet för resor och helt andra kulturer för läsaren uppe i ett nordigt land.

Jag kommer säkert att ha anledning att återkomma med illustrationer ur detta bildspäckade verk, från en tid då krigen härjade Europa och krigskonsten utvecklades inte minst genom den krassa praktiska erfarenheten.

Vi kan se dessa bilder som en spegling av en tid som varit och hoppas på en fredligare framtid.

Hjärtats anatomi

Engelsmannen William Harvey (1578-1657) var den förste som i modern tid framkastade den revolutionerande idén att det är hjärtat som pumpar runt blodet i kroppen.

Enligt antik vetenskap betraktades hjärtat som en värmare av blodet, så att det inte skulle bli kallt och stelna. En annan av hjärtats funktioner var att blanda blod, slem och svart och gul galla. Man trodde också att blodet drevs ut från hjärtat och därefter övergick till att bilda vävnad i kroppen. Men Harvey kunde alltså bevisa att blodet cirkulerade, och att hjärtat var den centrala pumpen. 1628 lade han fram sina insikter i skrift.

Senare under 1600-talet, 1681, lades avhandlingen Dissertatio Physico-Medica de Corde ejusque Structura & Usu, qvam permissu & approbatione fram i Uppsala, med Petrus Hoffwenius som preses och Daniel Lindelius som respondent. Med avhandlingen följer tre vikta planschblad med detaljerade graverade illustrationer på hjärtats anatomi av Daniel Lindelius.


Jag gillar skarpt Lindelius speciella sätt att utforma sina initialer D och L i en sammanlagd snygg figur, som verkligen sätter hans signatur på gravyerna.












Foto: Helena Backman

Intet nytt under solen

Jag har fått ytterligare en favorit i samlingarna, denna gång ett verk som blev mycket populärt då det gavs ut för första gången 1624, nämligen Deliciae Physico Mathematicae. Oder Mathemat und Philosophische Erquickstunden, Darinnen Sechshundert Drey und Sechsig, Schöne, Liebliche und Annehmliche Kunststücklein, Auffgaben und Fragen, auf; der Rechenkunst, Landtmessen, Perspectiv, Naturkündigung und andern Wissenschafften genomen, begriffen seindt, Wiesolche uf der andern seiten dieses blats ordentlich nacheinander verzeichnet worden: Allen Kunstliebenden zu Ehren, Nutz, Ergössung des Gemüths und sonderbahren Wolgefallen am tag gegeben Durch M. Danielem Schwenterum. En senare upplaga utkom i tre volymer 1651-53, och det är den första volymen av denna som jag haft nöjet att bläddra i.

Boken innehåller en mängd matematiska klurigheter, spel och uppfinningar med beskrivningar. Innehållet rör sig över många ämnesområden, och man förstår att Daniel Schweinter (1585-1636), professor i orientaliska språk och matematik vid universitetet i Altdorf, var en man med många intressen och idéer. Något som tilldrog sig min uppmärksamhet är en beskrivning på hur man tillverkar flytkuddar för personbruk.

En vidareutveckling av detta är de så kallade Windhosen, med vilka man enligt beskrivningen relativt ledigt ska kunna ta sig fram genom sjöar och stillastående vatten, till exempel - som bilden visar - vid jakt. Flytbyxorna kompletteras med något slags paddlar att fästa vid benen för bättre framfart. Det ligger en viss värdighet över dessa puffbyxor, till skillnad från dagens motsvarighet, den diskreta flytoverallen.



Foto: Helena Backman

Fossiljägare förr

Synen på fossil har varierat genom människans historia. I Kina antogs ofta fossila rester efter däggdjur, även de efter människans anfader Homo erectus, vara drakben och här i Europa sågs fossil länge som spår efter Syndafloden, något som dock Leonardo Da Vinci uttryckte sig vara skeptisk mot. En av de som såg religiösa tecken i fossiler var Friedrich Lachmund (1635-1676).

Ovan och till höger syns träsnitt ur dennes Oryktographia Hildesheimensis, sive admirandorum fossilium, quæ in tractu Hildesheimensi reperiuntur, descriptio Iconibus illustrata cui addita sunt alia decalculis, de fontibus, &c. à Friderico Lachmund ..., tryckt 1669.

Men det finns även personer som blivit gravt lurade i sin jakt på spektakulära fossil: Johann Beringer (ca 1667-1738) lät trycka upp sitt praktverk Lithographiae Wirceburgensis 1726, innan han hann upptäckta att illvilliga kollegor låtit placera ut tillverkade fossil enbart i syfte att göra narr av honom. Trots att detta är en fullkompligt värdelös bok rent vetenskapligt sett, så fick den just tack vare sin bakgrundshistoria en mycket stor spridning, och finns därför i många samlingar runt hela Europa. Till och med i Skara finns två, tyvärr inte helt fullständiga, exemplar.

Att Beringer trodde att det var Gud som placerat ut fossilen står klart, då han bland annat publicerade vad han trodde vara fossil med hebreiska inskriptioner.

Denna bok finns att se i sin helhet här: Lithographiae Wirceburgensis. Jag rekommenderar en titt på gravyrerna.

Först under andra hälften av 1700-talet hade naturforskare kommit fram till den syn på fossil som vi har idag, om än tidsramarna inte var riktigt klarlagda ännu. Carl von Linné (1707-1778) försökte sig på att klassificera fossil efter ett system uppbyggt på hans växtklassificeringssystem.

Till höger syns här en sida där den unge Leonard Gyllenhaal (1752-1840) försökt sig på att enligt Linnés system klassificera av honom själv funna fossil utanför Uddevalla den 15 september 1769. Leonard Gyllenhaal studerade själv för Carl von Linné i Uppsala, och kom att bli en välkänd entomolog.

Sidan finns i en protokollsbok tillhörig Svenska topografiska sällskapet, och finns att se i sin helhet här: Svenska topografiska sällskapet i Skaras protokollsbok 1769-70.

En hjälpande hand

Efter att ha lagt märke till illustrationer av händer som stöd för minnet, kunde jag inte att undgå att lägga märke till ett annat sätt att framställa illustrerande händer.

I Henricus Regius (1598-1679) verk Philosophia naturalis in qua tota rerum universitas per clara & facilia principia explanatur, tryckt 1661, förekommer händer som hjälper till att illustrera vad författaren vill åskådliggöra ur fysikens värld.

Dessa händer har inte bara den förekommande slutet på ärmen väl synlig, utan framträder ur ett moln, som om det rörde sig om Guds egen hand som gör en sådan insats. Troligen är det i just det här fallet endast frågan om att vilja avsluta denna anonyma arm på ett estetiskt tilltallande sätt, men intrycket av det trots allt är Guds hand som ligger bakom dessa fenomen och deras ursprung ligger ändå nära till hand.

Litteratur:

Om händer i konsten:
Vignot, E. & Sérullaz, A. (2010) La main dans l'art. Paris: Citadelles & Mazenod.

För den som själv vill ge sig på att teckna händer finns denna handbok:
Hogarth, B. (2002). Drawing dynamic hands. New York, NY: Waton-Guptill Publications.

Foto: Helena Backman