Observatoriemuseet i malpåse

Vid nyåret 2014 stängdes Observatoriemuseet i Stockholm. Den 29 december 2013 var sista dagen som besökare hade tillfälle att se detta fantastiska hus med sin vetenskapshistoriska utställning. Vi var många som hittade dit denna dag, och som fick en intressant visning av lokaler och dess innehåll.

Förutom alla vackra instrument, är själva observatoriehuset uppfört 1753 en byggnad full av historia. Att få besöka Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare Pehr Wargentins (1717-1783) kontor var något speciellt för mig. Att den guidade visningen avslutades med ett besök allra högst upp i observatoriets senare tillbyggda kupol, med teleskopet fortfarande på plats, var också något som inte går att ersätta med en utställning i andra lokaler.

Av den mängd besökare som passade på att komma denna allra sista dag att döma lever fortfarande intresset kring vår svenska naturvetenskapliga historia.

Museet, som från början skulle upphöra, har efter protester lagts i malpåse och nytt beslut är att vänta av dess huvudman Kungl. Vetenskapsakademien, KVA, i höst 2014. Vi är nog många som håller tummarna för att detta museum åter ska få slå upp sin port för allmänheten.

Foto: Helena Backman

En bok och dess innehåll...

Böcker i bibliotekssamlingar ses ofta utifrån som hyllor med ämnesvis och alfabetiskt uppställda titlar, tryckta verk som slås upp i kataloger och plockas fram för läsning och begrundande. Men ibland är det inte bara verket i sig som gömmer sig mellan pärmarna, och de gamla katalogerna tiger om det riktigt intressanta - det mest överraskande hittas bara om man tar boken från hyllan och öppnar den...

Carl L. Kämpe är en av Stifts- och Landsbibliotekets mest kände donatorer, redan nämnd i denna blogg. Böcker i tusental bär hans namn jämte ort och datum för införskaffande.

I ett tunt häfte om 30 sidor innehållande Entwurf zu einem Reise-Collegio... av professor August Ludwig von Schlözer (1735-1809) i Göttingen, tryckt 1777, finns några instuckna papper, samt rikligt med handskriven text på den tunna papperspärmens insidor.

På insidan av främre pärmen har Kämpe noterat "Göttingen 1778". Vad vi vet utifrån Kämpes bevarade stamböcker är att han träffade denne professor von Schlözer på plats den 20 juni 1779. Kanske var han på plats i Göttingen även året innan.

Ett längre dokument ligger löst i häftet, handskrivet av Kämpe: "HR[?] Schlözers Project till en resa åt Rom. 1781." Resten av texten är på tyska och innehåller tidsåtgång, platser och annan planering. Kanske var Kämpe inblandad i denna planering, på plats eller via korrespondens? Därtill kan man undra om denna resa har något med nedanstående fabel att göra.

På insidan av den bakre pärmen finns nämligen en av Kämpe nedtecknad rimmad fabel på tyska, hämtad ur en Musikalischer Almanach 1785, med den svenska - likaså rimmade - översättningen direkt därpå, publicerad i Stockholmsposten nr 74, den 29 mars 1787:

"En stockfisk, fångad i en skär,
(Jag tror det war, så ungefär
Kring Nyfundland [dvs. Newfoundland] som han blef tagen:)
Men lika godt, hwar hälst man honom fann,
Nog af, när han kom upp i dagen,
Så sade han till Skepparn: "Gode Man,
"Hwad har du för med mig? hwad ämnar du att göra?..."
"Hwi skulle," swarar han, "du inte det få höra?
"Först hugger jag ditt hufwud af,
"Hwarefter jag din kropp kring wida werlden sänder;"
Den fångne, med en ton som faran honom gaf,
"Hwad! hufwudlös kring alla länder!"
Och liksom Britten rén sitt järn i strupen fäst:
"Förutan hufwud? hwilken nesa!"
"Nej," sade Skepparn, "det är bäst;
"Ty så är modet nu att resa."


Men det allra trevligaste är sparat till sist. På ett vikt pappersark, med baksidan fylld med mer eller mindre planlöst klotter, ser man genast ett stiligt tecknat vapen av något slag. Vid en närmare titt upptäcker man snart kringlan och giffeln - en bageriskylt, flankerad av stående lejon! Tänk bara, vad mycket mer som fortfarande kan gömma sig oupptäckt mellan bladen på oräkneliga böcker i samlingarna.

Foto: Helena Backman

Tillfällig utställning med anledning av Valle Baroque

Denna vecka går barockfestivalen Valle Baroque - sinnenas festival av stapeln. Mellan 14-18 augusti kan man bevista konserter och andra arrangemang med barocken som gemensamt tema. Ett fullständigt program finns här: Valle Baroque

Med anledning av festivalen pågår en tillfällig utställning med barockmusikalier från sekelskiftet 1700 på Stifts- och landsbiblioteket i Skara, i samma utställningsrum där man även kan se Skaramissalet, "Sveriges äldsta bok".

Bland musikalierna kan man nu passa på att få se Gustaf Blidströms nothandskrift, nedtecknad under rysk fångenskap i Tobolsk år 1715.

Inte bara musik utan även arkitektur lyfts fram i Valle denna vecka. En utflykt till ett urval barockkyrkor kan passa fint. Lär mer i Skara stifts information om kyrkor speciellt värda ett besök: Barockfestivalen

Foto: Helena Backman

Kometer då och nu

Vem - som var någorlunda gammal då - minns inte Hale-Bopps långa närvaro under 1990-talet? Kometer har genom alla tider påkallat vår uppmärksamhet genom sin förbiilande natur, och känslan av förebådande omen.

Redan på Bayeux-tapeten finns Halleys komet avbildad, som då troddes förebåda slaget vid Hastings och normandernas erövring av England 1066. Vandrande stjärnor av andra slag i myter och berättelser kan kanske också ha ett ursprung i en komets tillfälliga uppdykande.

Kring mitten av 1700-talet pågick livliga dispyter mellan vetenskapsmän som betraktade astronomi rent vetenskapligt, och teologer som ville se religiösa förtecken i dessa himmelska fenomen. Naturligtvis följde publicering av dessa iakttagelser, åsikter och tankar. Från denna tid är dessa graverade avbildningar.

Idag har väl den vetenskapliga aspekten tagit över, även om kometer då och då dyker upp i populärkulturen i form av hot mot vår civilisation, som i den danska stumfilmen Verldens undergang i regi av August Blom från 1916.
Se den här på Youtube: Verldens undergang.

Kometernas roll som järtecken har dock inte helt försvunnit. Vid ovannämnda Hale-Bopps närvaro vändes världens uppmärksamhet mot den lilla sekten Heaven's Gate, vars medlemmar begick kollektivt självmord då de trodde att de skulle bli upptagna på ett rymdskepp som enligt dem skulle följa i Hale-Bopps spår.

Världsrymden rymmer dock i sig så många fantastiska fenomen att vi människor inte behöver hitta på några egna för att låta oss fångas av dem.

Planscher är hämtade ur:

Vollständige Astronomie, oder: Sonderbare Betrachtungen derer vornehmsten an dem Firmament befindlichen Planeten und Sternen, so wohl ihren Nahmen, Bedeutung und Situation nach, als auch was etwan von einer jeden dieser sichtbaren Himmels-Kugeln vor Meynungen von verschiedenen Auctoribus geheget ... Vormahls unter dem Titul: Reise in Gedancken nach denen Himmels-Kugeln &c. ans Licht gegeben, anjetzo aber in mehrern beleuchtet und in vielen Kupffern vorgestellet von Eberhard Christian Kindermann ... Nebst einer besondern Vorrede., tryckt i Rudolstadt 1744.







Foto: Helena Backman

"Et ganska stort nöje..."

Inte skulle man idag bli glad om man plötsligt upptäcker att en bekant skrivit i den bok man lånat ut och just fått tillbaka. I synnerhet inte då man gjort sig besväret att just ha fått den inbunden.

Men vem vet, tvåhundra år senare är det kanske någon som uppskattar det. Någon bibliotekarie, kanske.

1809 - eller strax innan - lånade Carl L. Kämpe ut sitt tre år tidigare inköpta exemplar av den anonymt utgivna Resa i Levanten år 1796. Öfversättning från fransyskan af M. Hasselrot., tryckt av Leverentz i Skara 1805.

Författaren bakom denna bok är en Pehr Olof von Asp (1745-1808). Under en resa till Konstantinopel och Grekland förde han en dagbok på franska som senare översattes och utgavs.

Kämpes vän Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811) tackar för lånet genom att skriva in en kommentar på insidan av pärmen:

"Tackar ödmjukast för lånet af denna bok, hwars läsning gjort mig et ganska stort nöje. Den finnes recenserad uti bilagde st. 6 af Brefväxlingens sjette band. Norrmalm, d. 4 apr. 1809.
Gjörwell."

Som bibliotekarie tycker jag att det är härligt att på ett sådant här sätt kunna följa hur en bok lästes och uppfattades - som här ända ned på exemplarnivå.



Foto: Helena Backman

Ett graverande porträtt

För den som tyckt att det varit tyst i denna blogg väl länge, kan nu få veta att det betyder att jag skriver för andra medier istället. Idag kom exempelvis nyaste numret av Mimers brunn från tryckpressarna, och där finns en artikel av undertecknad att läsa. Den handlar om "konstnären" Lundberg, som ligger bakom porträttet här bredvid på Petrus Brodd (1682-1771). Lundberg har även många andra graverade porträtt på sitt samvete - för att inte tala om ett brott, för vilket han dömdes till döden...

Petrus Brodd var domprost i Skara och har fått ett hårt omdöme i Skara stifts herdaminne: "Domprosten Brodd var utan tvifvel en lärd och skicklig man; men om hans enskilda lif är ej mycket berömligt att säga. Han var smutsigt girig och förde ett mycket cyniskt lefnadssätt. Som 80-årig gubbe sågs han gå omkring med en liten flaska i stadens salubodar och bedja om ett mått vin, hvilket han under åtlöje fick till skänks. En tid efter sedan han blifvit gift med biskop Forssenii brorsdotter, beklagade han sig för biskopen öfver hennes slösaktighet, och bad honom 'taga sin jänta tillbaka.'" (Warholm 1871, s. 58)

Han ska enligt Warholm dött av phtiriasis, "lussjukan". Denna numera inte längre förekommande - till och med ifrågasatta sjukdom - sades uppkomma "af utsväfvande lefnadssätt i förening med osnygghet" (Bondeson 1992, s. 60). Brodd har alltså inte fått någon vacker beskrivning i Warholms herdaminne. Detta porträtt hjälper inte heller till för att försköna hans minne.

Källor:
Bondeson, J. (1992). Medicinhistoriskt kuriosakabinett. Essayer. Kivik: Kiviksgården.
Warholm, J.W. (1871). Skara stifts herdaminne. Mariestad.

Bild: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

Turistkartor över Paris och London

Turistkartor över Europas storstäder tycks varit sig lika de senaste tvåhundra åren. Jag har nyligen tittat på turistkartor från tiden kring sekelskiftet 1800, och känner lätt igen upplägget från de stadskartor man plockar till sig på turistbyråer idag - stadsplanen i detalj, med särskilt utmärkta sevärdheter, restauranger och hotell, som velat rikta sin marknadsföring mot resenären på det här sättet.

Men inte medföljer längre de snygga fodralen som skyddat kartorna in i vår tid. Det gula fodralet av kartong som matchar tyget som kartan är fäst på är min favorit av Pariskartorna.

Londonkartorna har enklare omslag i marmorerat papper, vilka ändå skyddat de hopvikta kartorna in i nutid.

I det här fallet tilltalar mig den paketerade kartan mig mer än den stadsavbildande kartan i sig. Dess funktion som vägvisare och reskamrat blir tydlig då den kan stoppas ned i en rymlig ficka, tyg, papper och kartong väger lätt på resan. Ett bruksföremål som får fortsätta att vara just ett bruksföremål och inte ramas in på en vägg, trots det vackra trycket som bevarats oförstört i mer än tvåhundra år.

Foto: Helena Backman

Göteborgs stadsmuseum

Jag har tillbringat en dag i Göteborgs stadsmuseums lokaler, liksom flera gånger tidigare. Själva byggnaden är riktigt imponerande med en spännande historia från 1700-talet och framåt. Museet presenterar byggnaden i text och bild på nätet:
"Göteborgs stadsmuseum ligger i Ostindiska huset som uppfördes av Ostindiska kompaniet under mitten av 1700-talet. Under ett besök på Göteborgs stadsmuseum får du tillgång till en av Göteborgs äldsta och kulturhistoriskt mest intressanta byggnader, en miljö som påminner om den tid då skepp lämnade Göteborg för att segla till Kina."

I anslutning till entrén finns även en mycket trevlig separat liten utställning kring byggnadens historia.

Läs mer på museets hemsida: Göteborgs stadsmuseum.

Sedan 2011 finns även ett anslående vackert konstverk, "Göteborg på nytt", i form av ett fotomontage uppsatt i foaljén, utanför hörsalen. Endast en del av konstverket syns på fotot nedan. Många bilder har här vävts samman av konstnären David Molander. Jag rekommenderar varmt ett besök på hans hemsida för fler exempel på hans digitala fotokonst, av vilka en del verk får mig att tänka på cyberpunk och dystopiska dataspelsmiljöer - mycket snyggt!

Foto: Helena Backman

Diskreta smådjur

På ett papper som använts till omslag kring många böcker i samlingarna, som jag så många gånger hållit i, fann jag plötsligt en liten spindel som jag aldrig sett där förut. Från att ha varit ett rätt intetsägande blommigt - om än färgglatt - papper, fick växterna nu en smula liv. Att det rör sig om en korsspindel kan man tydligt se då man tittar närmare.

Här finns ett synnerligen snarlikt pappersomslag, och nog har även här en spindel fastnat på bild: Papperband från Kungliga biblioteket.

Foto: Helena Backman

Stambok med musik

I den stambok tillhörig Olof Andersson Knös, som jag redan tidigare lagt ut bilder ur, finns ett uppslag med musik. En sång med noter och text har skrivits in som hälsning av Carl Fredrik Nordenskiöld (1756-1828), daterad i juli 1787, tyvärr utan närmare angivelse om datum eller ort. Två akvareller medföljer musiken. Det är för mig obekant vad det är för sällskap som åsyftas.

Nordenskiöld arbetade bland annat vid Riksarkivet, och var även riksdagsman, men det är som mystiker och swedenborgian som han gjort sig känd för eftervärlden. Han räknade sig redan 1779 som en anhängare till Swedenborgs lära, och bodde 1783-1786 i London för att tillsammans med de swedenborgianska sällskapen där hjälpa till att föra ut deras idéer. Han översatte och spred Swedenborgs skrifter i Sverige, vilket inte var lätt vid denna tid. Det var här förbjudet att trycka och sprida Swedenborgs verk, så istället kopierades de för hand eller smugglades in från utlandet och spreds på så sätt till intresserade läsare.

Litteratur:
Sallander, H. (1980). Stamböcker i Skara stifts- och landsbibliotek. Skara: Stifts- och landsbiblioteket.

Foto: Helena Backman

Ytterligare ett album amicorum

En riktigt härlig stambok, eller album amicorum, ur samlingarna härstammar från Olof Andersson Knös (1756-1804). Ytterligare en stambok ur hans ägo finns bevarad, men denna innehåller inte lika många tillskrifter.

Här finns en hel del illustrationer av varierande karaktär, från enklare tuschteckningar till akvarellerade bilder. Liksom i Kämpes stambok som jag tidigare skrivit om, blandas här allvarsamma och konstnärliga tillskrifter med sådana som uppenbarligen tillkommit vänner emellan i en skämtsam och familjär ton. På detta sätt berättar stamböckerna ibland något för oss om relationerna mellan de personer som skrivit i varandras böcker. Hur många interna skämt vars betydelse försvunnit med personerna och tiden kan vi nog bara gissa oss till.

Jag är mycket nyfiken på i hur hög utsträckning detta med stamböcker i något form fortfarande lever kvar som fenomen. Jag har förstått att entaka akademiker fortsatt med denna tradition - mer eller mindre allvarligt - åtminstone under 1900-talet, som en variant av den mer vanliga gästboken.

Det är inte utan att jag själv blir sugen på att börja med något sådant själv, men vet inte riktigt hur det skulle tas emot om jag drog upp min stambok när jag träffar någon dignitet för första gången. Jag skulle förmodligen tas för en helt vanlig autografsamlare.

Litteratur:
Sallander, H. (1980). Stamböcker i Skara Stifts- och landsbibliotek. Skara: Stifts- och landsbiblioteket.

Foto: Helena Backman

Sator Arepo Tenet Opera Rotas

Här och var i skrifter kan man stöta på formeln Sator Arepo, som här i en handskrift med blandat material från 1700-talet. Kärt barn har många namn, så den kallas också Fans fyrkant.

Formeln består av fem ord i en fyrkant, ett palindrom, som betyder på ett ungefär "Såningsmannen Arepo arbetar skickligt hjul[plog]en".

Eftersom formeln innehåller alla bokstäver som behövs för att skriva Pater Noster samt A och O, trodde man från början att den hade kristen bakgrund - tills man hittade samma inskription vid utgrävningar i Pompeji.

Formeln har används som skyddsformel, speciellt mot brand och eldsvådor. Lite överraskande hittar jag den på ett försättsblad, som består av ett återanvänt brev, i Jesper Svedbergs lärobok Dextra sors docendi & discendi. Seu Ludus literarius. Quo tirones & juvenes, ex. script. s. & opt. auctorum selectissimis sententiis, brevi temporis spatio, sine anxia cura, una cum lingva latina, græca & ebræa ... tryckt i Skara 1708.

Den här boken har tydligt lästs av många unga elever genom åren, och har fyllts med klotter och kladd av många händer. Och någon har alltså bättrat på detta ytterligare med formeln som även går under namnet Hin Håles latin.

PS. Den åttauddiga stjärnan nedanför formeln är en symbol som även den har skyddande egenskaper, enligt nordisk tradition. Här är det uppenbarligen någon som hållit hårt i sin ägodel, eller noterat dessa skyddsåtgärder (inklusive i vilken ordning strecken ska dras) för senare användning.

Foto: Helena Backman

H.P. Lovecrafts födelsedag

Den 20 augusti 1890 föddes Howard Phillips Lovecraft, en författare och journalist som inspirerat många efterföljare inom skräcklitteraturen in i vår tid. Hans verk ges fortfarande ut i nyöversättningar och nytryck även på svenska. Cthulhu har blivit ett begrepp inom populärkulturen.

Till hans minne vill jag därför tipsa om en riktig läsupplevelse:
Novellen "A Study in Emerald" av Neil Gaiman väver samman Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes med Lovecrafts värld i en fullkomligt briljant berättad och även flerfaldigt prisbelönt historia. Den ingår bland annat i novellsamlingen Fragile Things som utkom 2007.

Naturligtvis gick mina tankar till Lovecraft då jag såg denna 1700-talsgravyr.

Gravyren hämtad ur:
Needham, J. T. (1747). Nouvelles découvertes faites avec le microscope par T. Needham, traduites de l'anglois. Avec un memoire sur les polypes à bouquet, et sur ceux en entonnoir. Par A. Tremblet. Tiré des transactions philosophiques. Leiden: Luzac.

Den Spräcklote Wild-åsnan och andra djur

Innan kamerans tid var allmänheten beroende av rättvisande avbildningar och beskrivningar för att lära sig om företeelser i avlägsna länder, inte minst exotiska djur. Jag har tidigare lagt ut mer eller mindre fantasifulla avbildningar av djur, men har nu hittat en bok utgiven 1776 som vill beskriva och presentera alla möjliga däggdjur till gagn för allmänheten. Papprets och tryckets bristande kvalitet tyder på en stor och billig upplaga. Titeln säger allt:

Inledning til djurkänningen, eller redig beskrifning på härtils bekanta fyrfotade eller däggande djur; till allmänhetens nöje och nytta författad, och med nödiga figurer försedd, af Magnus Orrelius.

De stora människoaporna får inleda boken, och deras avbildning och beskrivning lyfter fram deras likhet med oss. Därefter redovisas inhemska och exotiska arter om vartannat, med avbildningar av varierande detaljrikedom.

Flera olika arter av bältor redovisas, tyvärr är endast den ensköldade avbildad. Kanske träsnittet inte riktigt gör djuret rättvisa, inte heller gett läsaren en fullkomligt klar bild av hur djuret egentligen ser ut. Därför kan den detaljerade beskrivningen av varje variant åtminstone ge läsaren en inre bild av hur djuret kan se ut.

Här ett utdrag ur beskrivningen av bältan med flest skölddelar i boken - kanske hade man inte stött på de ytterligare flersköldade bältorna ännu:


"Om Dafypus Novemcinctus, Bältan med nie gjördlar.
Denne Bältan är ej större än en knähund, och sit hemwist i södra Amerika, särdeles i Brasilien. Til öron, mun och tryne liknar den mycket en gris. Nosen är hel liten och långspetsad, med en lång och til myrfångsten tjenlig tunga försedd. Under halsen, käken och buken sitta här och där några hår; men skinnet är på dessa ställen hwitaktigt och mjukt såsom hos människor. Den öfrige kroppen är öfwerdragen med en tjock hud, med hwilken fästa sig twå stora stora sköldar, som tjena til hela kroppen beteckning, och äro af nio bälten sammansatte, hwilka åter bestå af grågula sammanlänkte skal-plåtar eller benhårda fjäll, och låta sig af huden skjutas inunder hwarannan."

Vissa djur känns lätt igen, så till exempel zebran, som i denna bok kallas Den Spräcklote Wild-åsnan, ett riktigt poetiskt namn.

Jag tänker mig att boken kunde ge många läsare på 1700-talet en utblick mot en värld som de aldrig skulle se med egna ögon. Själv får jag en inblick i hur en delvis främmande värld presenterades för dessa människor, människor som levde i en tid som jag aldrig kan få uppleva. Böcker och bilder bygger verkligen broar i både tid och rum.

Stola säteri

Stola herrgård har öppet för visningar och konserter under sommarmånaderna. Trots att jag besökt Stola flera gånger tidigare, har jag nu för första gången varit på en riktig visning av huset, en mycket trevlig upplevelse.

Stola har sina rötter under medeltiden, och i det närbelägna Fröslunda har ett stort offerfynd av bronsålderssköldar hittats, vilka visar på bygdens tidiga betydelse.

Från 1500-talet och fram till början av 1800-talet har Stola varit i släkten Ekeblads ägo, och det är således en Ekebladare, Claes d.ä (1669-1737), som låtit bygga det nuvarande stenhuset i början av 1700-talet.

Vissa delar av den undre våningen är idag omvandlad till modern bostad, resten av huset är i stort sett bevarat eller återställt till det utseende man tror att rummen en gång haft. Möbler och inventarier som skingrats under 1800-talet, då stenhuset stod obebott, har köpts tillbaka och således åter hittat hem.

Inne i stenhallen sitter en inmurad minnessten över en uppmätning av Stolas exakta position, en motsvarighet till dagens gps-positionering.

Denna mätning utfördes med en astronomisk kvadrant på solståndsdagen den 10 juni 1748 av ledamoten i Kungl. Vetenskapsakademien Petter Elvius.

Detta besök har troligen en koppling till att här då bodde Eva Ekeblad (1724-1786), född De la Garde, den första kvinna att väljas in i Vetenskapsakademien.

Som ett minne av detta återfinns också på övervåningen ett vackert målat överstycke som symboliskt återger både mätning och det dåvarande vårdträdet på Stola - naturligtvis en ek - som enligt Linné var beläget "två bösskott" från huvudbyggnaden. Redan vid denna tid var detta träd på väg att dö, och därför planterades en ny ek som vårdträd framför ingången. Denna sträcker idag sina beskyddande grenar mot huset.

Foto: Helena Backman

Blankvapen till uniform

Återigen har jag tittat i tredje delen av Les travaux de Mars ou l'art de la guerre av Allain Manesson-Mallet (1630–1706), utgiven 1685. Eftersom Manesson-Mallet tar upp det mesta kring krigföring och fortifikation, tar han även upp de stickvapen som tillhörde olika soldater och graders utrustning. Eftersom man även mötte turkar och andra östligt bosatta folk i fält, får även huggsabeln en presentation.

Inom den svenska armén fanns från 1685 två olika värjor. Infanteristernas kommissvärja hade en enkel parerstång, medan kavallerister hade dubbel parerstång och en S-formad sidobygel för fästet. Båda typerna var tvåeggade, och kunde användas både för stöt och hugg.

I slutet av 1700-talet ersattes värjan av en kort sabel, så kallad huggare.

Civila uniformer påbjöds för tjänstemän från slutet av 1700-talet, och högre tjänstemän skulle då bära värja. Detta bruk avskaffades först in på 1900-talet. Från 1840 fram till 1964 hörde sabel även till den svenska polisens uniform.


Lästips:
Holmquist, L. (1997). Först 1908 slapp provinsialläkaren att bära uniform, tvåhörning och värja. Läkartidningen, 94(1997): nr 46, s. 42-46.
Webbplats med militaria: Svenska militära blankvapen

Bibliotekarie Per Luth

En av mina föregångare på Stifts- och landsbiblioteket - då Skara Gymnasii Bibliothek - har lämnat efter sig en stor mängd privat material, både efter sin far och sig själv. Det gäller bibliotekarien Pehr Luth (1744-1836) som på detta sätt lämnat spår efter hela sitt liv, även sin ungdom. Han var verksam som bibliotekarie i Skara 1773-1803. Några år senare, 1808, blev hans son Wilhelm Olof Luth bibliotekarie här.

Jag har haft anledning att digitalisera Pehr Luths lilla "stambok": Pehr Luths stambok


Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

Detta anspråkslösa häfte i sitt pappersomslag har som förlaga de inbundna stamböcker som studenter tog med sig på sina lärdomsresor ut i Europa. Detta häfte har dock främst fått sina tillskrifter införda i Luths hemtrakter, hemma i Flistad eller då han inventerade kyrkor och andra sevärdheter i trakterna, vilkas beskrivningar han nedtecknade i en journal från samma tid som också finns i samlingarna.

Det finns alltså många spår efter den unge Pehr Luth i samlingarna. En färgglad ägarbeteckning, som kanske återger något av ägarens stolthet över sitt bokägande, återfinns i Adagiorum D. Erasmi Roterodami epitome, tryckt 1650.










Foto: Helena Backman

Fossiljägare förr

Synen på fossil har varierat genom människans historia. I Kina antogs ofta fossila rester efter däggdjur, även de efter människans anfader Homo erectus, vara drakben och här i Europa sågs fossil länge som spår efter Syndafloden, något som dock Leonardo Da Vinci uttryckte sig vara skeptisk mot. En av de som såg religiösa tecken i fossiler var Friedrich Lachmund (1635-1676).

Ovan och till höger syns träsnitt ur dennes Oryktographia Hildesheimensis, sive admirandorum fossilium, quæ in tractu Hildesheimensi reperiuntur, descriptio Iconibus illustrata cui addita sunt alia decalculis, de fontibus, &c. à Friderico Lachmund ..., tryckt 1669.

Men det finns även personer som blivit gravt lurade i sin jakt på spektakulära fossil: Johann Beringer (ca 1667-1738) lät trycka upp sitt praktverk Lithographiae Wirceburgensis 1726, innan han hann upptäckta att illvilliga kollegor låtit placera ut tillverkade fossil enbart i syfte att göra narr av honom. Trots att detta är en fullkompligt värdelös bok rent vetenskapligt sett, så fick den just tack vare sin bakgrundshistoria en mycket stor spridning, och finns därför i många samlingar runt hela Europa. Till och med i Skara finns två, tyvärr inte helt fullständiga, exemplar.

Att Beringer trodde att det var Gud som placerat ut fossilen står klart, då han bland annat publicerade vad han trodde vara fossil med hebreiska inskriptioner.

Denna bok finns att se i sin helhet här: Lithographiae Wirceburgensis. Jag rekommenderar en titt på gravyrerna.

Först under andra hälften av 1700-talet hade naturforskare kommit fram till den syn på fossil som vi har idag, om än tidsramarna inte var riktigt klarlagda ännu. Carl von Linné (1707-1778) försökte sig på att klassificera fossil efter ett system uppbyggt på hans växtklassificeringssystem.

Till höger syns här en sida där den unge Leonard Gyllenhaal (1752-1840) försökt sig på att enligt Linnés system klassificera av honom själv funna fossil utanför Uddevalla den 15 september 1769. Leonard Gyllenhaal studerade själv för Carl von Linné i Uppsala, och kom att bli en välkänd entomolog.

Sidan finns i en protokollsbok tillhörig Svenska topografiska sällskapet, och finns att se i sin helhet här: Svenska topografiska sällskapet i Skaras protokollsbok 1769-70.

Bilder från Göttingen

En välkänd gravyr som avbildar Göttingens universitetsbibliotek med beskrivning ingår i Wahre Abbildung, Der Königl. GroßBritan. und Churfürstl. Braunschw. Lüneb. Stadt, Göttingen. Ihrer Grund-Lage, Aüserl. und Innerlicher Prospecte und der Zur Georg Augustus Universitaet gehörigen gebäude Gezeichnet und in Kupffer herauß gegeben, durch Georg Daniel Heumann Königl. Groß-Brit: Hoff und Universitaets Kupfferstecher in Goettingen. Vera delineatio, Urbis, Göttingae. Quae in Potentissimi Regis Magnae Britaniae, Electoratu Brunswico-Lüneburgico est, nimirum Ichnographiae ejusdem, Prospectum exteriorum, et interiorum, atq cedium ad Avademiam Regiam Georgiam Auustam pertinentium Auctore

Georgio Daniele Heumann Regiae Aulae et Academiae Chalcographo Göttingae, utgiven av gravören Georg Daniel Heumann (1691-1759) kring mitten av 1700-talet. Kopparsticken i Heumanns häfte är graverade av Georg Balthasar Probst (1673-1740).

Detta häfte innehåller 12 vackra gravyer med stadsvyer från Göttingen, bland annat stadens silhuett från fyra håll, varav här är ett.

I en betydligt mindre bok om Göttingens universitets historia från 1765 fann jag liknande gravyrer, dock små och av sämre kvalitet. Boken heter Versuch einer academischen Gelehrten-Geschichte

von der Georg-Augustus-Universität zu Göttingen och är skriven av professorn i Göttingen Johann Stephan Pütter (1725-1807).

Vid ett första ögonkast trodde jag att denna bok helt och hållet hade utgått från gravyrerna i Heumanns häfte med gravyrer, eftersom jag kände igen bildvinklarna.

Men då jag plockade fram Heumanns häfte såg jag att de skilde sig en del. Vyerna är dock i stort sett de samma, man har valt att
betrakta Göttingen från samma ställen. Just detta vägskäl har antagligen passerats av många resenärer, och någon markägare har fått just sin åker avbildad många gånger.

På andra bilder är skillnaderna än större, där vyerna framställs ur helt olika vinklar, som här Göttingens Allé.

Jag är ingen konstvetare, och betraktar dessa bilder som rena framställningar av hur Göttingen en gång såg ut. Det vore fantastiskt roligt att åka runt på dessa platser och se hur här ser ut idag. Ligger åkrarna kvar idag, eller har bebyggelsen brett ut sig

här som på så många andra håll?

Man får väl helt enkelt själv resa dit till Göttingen och bilda sig en egen uppfattning, och samtidigt besöka Carl Friedrich Gauss observatorium där.