Translate

lördag 31 december 2011

Den hyperbrakycefale Erasmus av Rotterdam

Jag har nöjesläst en mycket underhållande bok, nämligen Kraniets kulturhistoria av Folke Henschen. En del passager är mer intressanta än andra. Jag ska därför ge ett smakprov från kapitlet Avvikelser i storlek och form: Abnorma kranieformer, s. 20:

"När Werthemann 1928 undersökte de jordiska kvarlevorna av Erasmus av Rotterdam, som dog i Basel 1536, 70 år gammal, överraskades han av 'det egenartade förhållandet mellan ansikts- och hjärnskallen', 'hjärnkapselns utomordentliga litenhet' och kraniets märkliga korthet [...]. Skallens kapacitet uppgick ej till mer än 1 255 cm3, en volym till vilken enligt Welckers beräkning skulle svara en hjärna på endast omkring 1 160 g, en anmärkningsvärt låg vikt, då den genomsnittliga hjä[r]nvikten hos europesika män enligt Marchand är 1 400 g. Kraniet var även ovanligt kort, dess bredd var faktiskt större än längden, en sådan skalle kallas hyperbrakycefal. Ansiktet var starkt asymmetriskt med en betydligt bredare högerhalva. Om man nu placerar in detta ranium i Holbeins bekanta vackra profilbild av Erasmus, visar det sig att det endast utfyller en tämligen liten, främre del av bilden. Då man vet att Erasmus var notoriskt fåfäng och att han aldrig visade sig utan sin karaktäristiska barett, kan den bristande överensstämmelsen mellan hans korta, lilla huvud och hans stora barett knappast förklaras på annat sätt än att han sökt dölja sin egendomliga korta och fula skalle genom att på något sätt stoppa upp baretten [...]. Det bör tilläggas, att Holbein d.y. var känd för sina utomordentligt naturtrogna porträtt."

Tyvärr är det hela för intressant för att vara sant - den undersökta skallen visade sig senare inte alls ha tillhört Erasmus av Rotterdam. Spekulationerna om Erasmus uppstoppade barett är alltså troligen grundlösa.

Ett citat av Erasmus själv passar bra: "Man's mind is so formed that it is far more susceptible to falsehood than to truth."

Källa:
Henschen, F. (1965). Kraniets kulturhistoria. Stockholm: Natur och Kultur.

fredag 30 december 2011

Spännande pärmfyllnad

Nog är det en vacker syn med felfria bokband, men det ger en extra dimension att få möjligheten att titta in bakom fasaden ibland...

Här har någon tidigare ägare eller föregångare varit framme och nyfiket tagit bort ett försättsblad i en volym för att se vad det är för brev som gömmer sig innanför det släta pergamentet kring bandet. En hel bunt med tysk makulatur från 1640-talet har använts i fyllnaden, men detta handskrivna brev är det enda man tydligt kan läsa.

Som en bonus sticker även små medeltida handskriftsfragment fram. De har använts i ryggbindningen.


Jag tycker att detta kan ge en bra bild av varför jag tycker att det är så spännande med bokband; inramningen av ett verk kan ha sin alldeles egna historia, som även berättar något om historien i stort.

Boken som fått denna inramning är Opvs metaphysicvm duobus libris universum hujus scientiæ systema comprehendens från 1636 av den tyske teologen Christoph Scheibler (1589-1653).

Petrus Caroli Undenius (född i Undenäs 1615) köpte denna bok i Riga 1643, och den har så småningom hamnat i samlingarna på Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

Foto: Helena Backman

fredag 16 december 2011

Upphittat inter folia


Inte utan att jag blir nyfiken på dessa uppenbarligen kloka voguler, ett för mig tidigare obekant folkslag. En kollega hittade denna lilla lapp som bokmärke i en 1700-talsbok en gång, och jag har sparat den bland liknande fynd. Själv tycker jag att bokmärken av detta slag gott kan få ligga kvar i sina böcker, om pappret och bläcket inte riskerar att orsaka någon skada på bokens sidor, eftersom de är en del av bokens historia. Eftersom jag känner igen handstilen på just den här lilla lappen, kan jag sluta mig till att den är från första delen av 1900-talet.

Även denna hand är bekant för mig, och jag kan därför placera den till början av 1800-talet. Kanske en minneslapp för att plocka fram en speciell bok ur den egna bibliotekssamlingen, eller en påminnelse om att söka den någon annanstans? Kanske en referens hämtad ur den bok den en gång legat i? Eller något helt annat?

Jag är tacksam över denna lättlästa och prydliga handstil, eftersom den ägts av en synnerligen flitig föregångare till mig på min arbetsplats. Jag möter den därför i många sammanhang.

Sådana här upphittade smålappar förlorar ofta sin betydelse då de hamnar utanför sitt sammanhang - nog för att man kan ana den bakomliggande viktiga betydelsen den en gång haft, men den har gått förlorad.

Av dessa små pappersexempel framgår tydligt den allt sämre kvaliteten i själva pappret - denna spröda lapp med sin skarpa uppmaning från 1900-tals mitt(?) är den som kommer att bevaras sämst över tid, medan den tidiga 1800-talspappret känns som alldeles nytt.

Ibland är det extra tydligt att man greppat något litet papper som legat nära till hands för att märka ut ett ställe i en bok, och sedan har det bara lämnats kvar där. Kanske detta enkla dokument legat som bokmärke sedan det år det daterats, 1790. Om det inte hamnat där, kan man undra om det funnits kvar till idag.

Och detta frusna ögonblick i tiden får år 1790 att inte kännas särskilt avlägset.


På en tidigare arbetsplats hittade jag en gång en liten lapp instucken i en bok. En man hade sprättat boken på 1940-talet för att kunna läsa den, och han konstaterade på sitt efterlämnade meddelande att han antagligen skulle vara den enda som skulle läsa just detta exemplar. Jag lade naturligtvis till en egen daterad notering på lappen och lät den ligga kvar. Kanske ytterligare någon kommer att stöta på den, vem vet?

Vissa upphittade smålappar kan jag fastna mer för än andra, varför kanske jag inte riktigt kan sätta fingret på...

fredag 9 december 2011

Fantastiska målningar


Jag har hittat ännu en konstbok som ger mig rysningar av välbehag: The Trick med bilder av Carl Hammoud. Det är just målningarna i den första delen av boken som jag tycker är helt oemotståndliga.

The Trick utgavs av Göteborgs konstmuseum i samband med konstnärens utställning Polygraph som turnerade under 2010 och 2011 i Göteborg, Malmö och Kalmar. Jag inser att jag missat något.

För fler bilder rekommenderar jag varmt ett besök på Carl Hammouds egen hemsida: carlhammoud.com

torsdag 8 december 2011

En astronom i Skara

Jag börjar tro att jag upptäckt Skara så där en tvåhundra år för sent. Det hade varit spännande att få se det lilla observatorium som Anders Falck lät bygga åt sig här.

Anders Falck (1740-1796) arbetade en stor del av sitt liv som lärare i Skara. Efter studier i Uppsala arbetade han dock först flera år som informator, bland annat övertog han 1768 Carl L. Kämpes tjänst på Kaflås. Tillsammans med sina elever företog han resor ned på kontinenten. På 1770-talet återvände han till Skara som lärare, där han förblev till sin död.

Eftervärlden minns honom nog främst som yngre bror till Johan Peter Falck (1732-1774), den välkände Linnélärljungen.

Han tycks ha haft en tungsint personlighet, och Olle Bergquist skriver om honom: "Om än inte lika svårt som brodern Johan Peter var Anders Falck ansatt av hypokondri, denna 1700-talets egendomligt spridda modesjuka, och hans sista år synes ha varit ganska förmörkade."

Observatoriebyggnaden har sin egna historia. Anders Falck verkade först för att genomföra en påbyggnad på konsistoriebyggnaden i Skara, för att man härifrån skulle kunna göra astronomiska observationer. Men det fanns inga pengar att bygga för, och det var osäkert om taket skulle klara av en påbyggnad.

I slutet av 1780-talet lät då Falck själv uppföra ett observatorium på sin egen tomt på Rådhusgatan. Han fyllde det med sina astronomiska instrument, och hans observationer publicerades av Kungl. Vetenskapsakademien.
Vid Falcks död donerades observatoriet med alla dess inventarier till gymnasiet i Skara. Från denna tid finns en förteckning över de kartor, tuber och instrument som Falck lämnade efter sig. Skolan fortsatte använda observatoriet, och köpte även in lite mer utrustning. In på 1830-talet utfördes tydligen observationer här, trots att huset blivit kringväxt av höga träd.

Men på 1840-talet bedömdes det för dyrt för gymnasiet att underhålla byggnaden, som då slutat användas som observatorium. Huset såldes.

Under byggnadens sista tid i brukbart skick fick det tjäna som bibliotek åt domprosten Jonas Torins stora boksamling, en värdig avslutning för en byggnad i kunskapens tjänst.

Efter 1850-talets mitt stod observariet öde tills dess det revs på 1870-talet.

Litteratur:

Bergquist, O. (1966). Anders Falcks brev till Petersburg. Lychnos, 1965/1966, 123-158.
Welin, S. (1943). Astronomiskt observatorium i Skara. Skaradjäknen, 1943:2, 5-14

Foto: Stifts- och landsbiblioteket i Skara

onsdag 7 december 2011

Linköpings stadsbibliotek


Har återigen befunnit mig på ett bibliotek utanför mitt eget närområde, denna gång Linköpings stadsbibliotek. Efter den katastrofala biblioteksbranden i Linköping 1996 byggdes en ny byggnad upp där det gamla stod. Endast en liten rest av den gamla byggnaden står fortfarande kvar, hopbyggt med resten av det nya bibliotekshuset.

Biblioteket är luftigt och stort, takhöjden imponerande. Att se ned på entréplanets golv med tättpackade bokhyllor är som att se ned på ett myllrande torg.

Nere under golvplanet gömmer sig en fantastisk utställning, som ett kuriosakabinett med föremål och konst ur bibliotekets samlingar. Där känner jag mig som hemma!